Alicias normala liv, kapitel 9
"Oups... Pinsamt", hörde vi en röst som sa och båda ryckte till. Där stod min bror Eddie och flinade mot oss.
"Sover inte du än?" sa jag irriterat till honom.
"Jag skulle bara dricka", sa han och skrattande gick in till sitt rum.
"Hejdå, vi ses", sa Felix och såg på mig med sina vackra ögon.
"Ja, vi ses", sa jag och log. Han gick ut och jag gick uppför trappan. Jag tänkte på allt som hade hänt och ångrade ingenting. Jag la mig i min säng när jag fixat allt och låg bara och log för mig själv. Jag var lycklig, väldigt lycklig. Jag somnade med en vacker persons ansikte framför mig och med ett leénde på läpparna.
Tiden hade gått fort, väldigt fort. Felix och jag smsade med varandra under veckan, men han var väldigt upptagen, och vi sågs inte någonting under veckan. Jag saknade honom mycket, men jag tvivlade ändå. Var vi typ, tillsammans nu eller? Jag visste ärligt inte hur det var egentligen. Man kunde ju inte direkt fråga om vi var ihop, det lät ju typ som när man gick i tvåan och frågade chans på varandra. Jag visste inte heller hur det skulle bli. Det var nu dagen innan konserten, och Blair var supertaggad. Jag tröttnade verkligen på henne, hon kunde vara riktigt jobbig när hon var såhär taggad inför någonting. Rose hade varit upptagen med läxor hela veckan, och hade haft gäster, så hon kunde jag inte träffa heller. Alltså var det bara Blair kvar. Blair satt och tittade på tv, medans jag tog fram kläderna jag skulle ha under konserten. Det var ju jeans, ett linne och över en leopardtröja. Jag tog fram locktången, sminket och lite annat bra. Jag packade även handväskan. När jag gjort detta satte jag mig ner bredvid Blair och oroade mig. Hur skulle jag bete mig i närheten av Felix? Vi skulle ju mötas på Meet & Greet efter konserten, och jag var orolig för vad han skulle säga. Jag ville ju inte säga "Låtsas som att du inte känner mig.", men jag ville inte berätta allt för Blair heller. Blair såg att jag var orolig, men hon sa ingenting. Tack och lov reste sig Blair tillslut och satte på sig skorna och jackan.
"Jag kommer förbi och hämtar dig imorgon, okey?" sa jag till Blair och vägde lite på fötterna.
"Ja, kommer du klockan fyra?" sa hon och tittade misstänksamt på mig.
"Japp, det blir bra. Ses sötnöt", sa jag och kramade om henne. Hon kramade tillbaka och gick sedan ut. Jag gick på en gång och la mig, lika bra att få mycket sömn. Jag rullade runt i sängen och kunde inte somna, men tillslut lyckades jag.
NÄSTA DAG
Jag vaknade när jag kände lukten av pannkakor leta sig in i rummet. Jag sträckte på mig och tittade på klockan. Shit, den var 11.15, jag skulle ju åka typ 15.45 för att hämta Blair! Jag hoppade upp ut sängen på rekordtid och sprang nerför trappan. Där stod mamma och stekte pannkakor. Jag stannade till förvånat och blev sedan glad. Jag sprang fram till henne och kramade om henne.
"Hej gumman", vad jag har saknat dig", sa hon och kramade tillbaka.
"Hej mamma", sa jag och släppte henne.
"Är du hungrig? Du får äta pannkakor och sedan måste jag tyvärr jobba igen, du får knacka på dörren om du vill något", sa hon och gick iväg. Jaha, det var den stunden. Hon var alltid så upptagen, hade nästan aldrig tid för någon av oss. Och pappa... började jag tänka men klippte tvärt av tanken. Jag tog en pannkaka och la den på en tallrik, satte mig vid bordet och åt. När jag ätit upp borstade jag tänderna och satte på mig kläderna jag skulle ha.
Alicias outfit
Sedan sminkade jag mig och lockade håret. När jag var helt klar och gjort i ordning mig så att jag i alla fall såg någorlunda ut så var klockan 15.00 och jag bestämde mig för att twittra lite.
Tagga kvällen med Blair,
let's go for it girl ! ;)
Jag loggade in på msn och chattade lite och kollade bloggar, sedan var jag tvungen att åka. Jag tog på mig mina skor, tog en skinnjacka och gick ut till bilen där Chad väntade. Jag satte mig i bilen och vi åkte iväg till Blair. Jag hade ingen lust att prata så jag skruvade upp volymen på radion och sjöng med på lite låtar. Blair stod ute och väntade när vi kom, och hoppade in i bilen. Hon tittade på mig och såg sedan avundsjuk ut.
"Hej B", sa jag och kramade om henne.
"Hej A", sa hon och kramade tillbaka. Vi småpratade lite under vägen och sjöng med i låtarna tillsammans. När vi var framme tog jag min väska, tog ett djupt andetag och klev ur bilen. Let's go. Jag tog Blairs hand och vi gick in tillsammans.
______________________________________________________________________________________________
Vad tyckte ni? Bra med bilder? Ska jag fortsätta med det? Och hur det var med kapitlet innan? Säg vad ni tycker, så jag vet hur ni vill ha det ;) Ni får gärna länka mig på era egna bloggar, om ni vill :) Kort och det hände typ ingenting, men ni vet ju att jag har varit lite upptagen :p Dessutom tar det typ 2-4 timmar att skriva ett halvlångt, hehe. Skriver kanske mer ikväll. Men kommentera vad ni tyckte! :D
Alicias normala liv, kapitel 8
"Vad har hänt Blair, gumman?" frågade jag försiktigt och kramade om henne.
"Biljetterna är slut! Jag var försent ute!" sa hon förtvivlat och kramade om mig hårt. Var biljetterna slut? Kunde jag verkligen ha en sådan tur?
"Vad synd gumman, men han kommer tillbaka fler gånger, det lovar jag", sa jag och log inombords.
"Gråt sen Blair, vi börjar nu", sa Rose otåligt och började gå mot klassrummet och vi följde efter.
Efter skolan så skjutsade Chad mig och Blair till ett stort köpcenter, jag hade lovat Blair det, så att hon skulle bli lite gladare. På en gång när vi hade letat lite blev Blair på gott humör igen och hittade massor med kläder att köpa. Jag köpte bara en klänning som var vit med svarta prickar på och en parfym. Blair tvingade mig att gå igenom minst 100 affärer och jag följde efter trots att jag inte ville. Jag hade inget shoppinghumör alls idag så jag följde bara efter Blair. Plötsligt ringde min telefon och när jag såg vem det var så gick jag ut ur affären. Det var Felix.
"Hej, vad gör du?" frågade han och jag blev glad över att höra hans röst.
"Blair tvingar mig att gå i affärer och jag har ont i fötterna nu!" stönade jag och han skrattade.
"Jaha, ja, jag gör ingenting så jag tänkte att jag kunde ringa dig och prata en stund", sa han och småskrattade.
"Du, jag kan inte gå på konserten, för biljetterna var utsålda, så tyvärr", sa jag och flinade för mig själv.
"Jaså, så jag är så populär? Såklart alla vill se mig, haha", sa Felix, och om han hade varit i närheten hade jag antagligen slagit till honom.
"Hm", sa jag bara kort och han skrattade ännu mer.
"Men är det problemet? Det är inga problem, jag fixar VIP biljetter till dig, om du vill ha med andra går det bra också", sa han och jag gapade, sedan stängde jag munnen när jag kom på att någon kunde se mig.
"Jaha... Ja, okej, det är jag och min kompis Blair som typ älskar dig", sa jag och jag kunde nästan höra hur han flinade.
"Okej, men då fixar jag det. Nu måste jag lägga på, ska på en intervju, ses!" sa han och la på. Jaha, så gick det med det då, nu var jag ju tvungen att gå med Blair. Jag gick in i affären och gick mot Blair för att berätta om att jag hade VIP biljetter.
"Hur TUSAN fick du tag på VIP-BILJETTER?" skrek Blair och jag satte handen för hennes mun när alla vände sig mot oss. Den frågan hade hon ställt några gånger nu, en timme efter att jag berättat det.
"Har man kontakter så har man, men snälla sluta tjata om det där nu, annars går vi inte", sa jag hotfullt åt Blair.
Hon tystnade på en gång. Vi stod och väntade på att Chad skulle hämta oss, sedan skulle han skjutsa hem Blair, och mig hem till Felix, vi bestämde att vi skulle träffas när vi var klara med shoppingen. Blair fick verkligen inte veta något, så jag sa ingenting om det till henne. Chad kom och vi hoppade in. Han skjutsade hem Blair och körde mig till Felix hus.
"Jag får nog skjuts hem idag, så du behöver inte hämta mig sen", sa jag och kramade Chad.
"Okej, ha det så kul nu, vi ses imorgon klockan kvart i åtta", sa han och körde iväg. Jag gick mot det gigantiska huset och knackade på. Jag hörde steg i trappan och sedan öppnade någon dörren. Jag blev riktigt förvånad för det var inte Felix som stod där utan en kille som såg ut att vara i Felix och min ålder.
"Hej, jag är Felix kompis Shane", sa killen som hette Shane och log mot mig.
"Hej, jag är också Felix kompis och heter Alicia", sa jag och skakade hand med Shane. Vi gick in i vardagsrummet och där satt Felix med en tjej och en kille som spelade något spel framför tvn. Felix och killen började småtjafsa med varandra och Shane skrattade. De vände sig mot mitt håll snabbt och sedan mot tvn igen, men Felix ställde sig upp och gick mot mig. Han skulle slå killen i huvudet men missade för han duckade. Jag skrattade och Felix kramade om mig.
"Hej", sa han och tittade in mig i ögonen. Jag kände hur jag blev rödare och rödare om kinderna.
"Hej", sa jag och log.
"Ja, det här är mina kompisar, Shane som du hälsat på, sedan är det Daniel och Nikki. Daniel och Nikki pausade spelet och gick fram och hälsade på mig.
"Jag vill inte spela mer", sa Nikki och tittade på Daniel.
"Det är bara för att du förlorar hela tiden", sa Daniel och flinade.
"Det gör jag ju inte! Eller hur Shane?" sa Nikki och tittade på Shane för att få lite medhåll.
"Asså, hehe, ganska ofta", svarade han och kliade sig lite i huvudet. Nikki blängde på honom och jag skrattade.
"Hörni, ta det lite lugnt, vi gör något annat", sa Felix och skrattade åt dem.
"Jag vet! Vi tittar på skräckfilm!" sa Daniel och log stort. Skräckfilm? Jag som var så lättskrämd. Alla nickade och jag sa att det var okej att göra det. Alla killarna gick bort mot filmhyllan och letade medans jag och Nikki satte oss i soffan. Vi småpratade lite om hur patetiska killar var, och flinade när killarna gick mot oss.
"Vad är det nu då?" sa Felix och klämde sig ner mellan mig och Nikki, och Nikki och jag skrattade. Killarna suckade och himlade med ögonen. Jag gillade dem här personerna, de var verkligen snälla. Vi satte på filmen och jag ryckte till flera gånger när undertexterna kom. Jag tog tag i Felix hand och han kramade den mjukt, det lugnade mig lite. Killarna skrattade mest när jag och Nikki skrek. När filmen var slut gick Daniel och Shane mot filmhyllan och letade genast efter en ny film att se på. Jag sa att jag behövde lite frisk luft och smög ut genom balkongdörren.
Jag ställde mig vid räcket och tittade ut mot havet. Jag stod en stund och hörde någon komma. Jag vände mig om och såg att det var Felix. Han gick fram mot mig och ställde sig nära. Jag tittade upp i hans ögon och fastnade med en gång, försent att ta sig loss. Han böjde sig ner mot mig och var bara några millimeter från mitt ansikte. Försiktigt snuddade hans läppar vid mina som för att se hur jag skulle reagera. Jag tryckte mig mot honom och tog tag i hans nacke. Jag kan säga att han inte var försiktig nu. Plötsligt hör vi hur någon öppnar balkongdörren och skrattar till. Vi släppte varandra genast och tog ett steg bakåt. Daniel stod där och flinade.
"De bad mig kolla om ni hade dött eller något, men ni verkar ha det ganska mysigt, så kom in när ni är klara", sa han och skrattade retsamt. Jag rodnade och gick in efter. Jag tittade på klockan och såg att den var 23.30, dags att åka. Jag tog på mig skor och jacka och Felix gjorde det också. Jag sa hejdå till killarna och Nikki, som satt fastklistrade framför tvn. Vi gick ut och åkte mot mitt hus. När vi var framme gick Felix ut och följde med mig in i huset. Jag skulle ge honom en puss på munnen men han tog tag i mig och höll mig kvar. Jag drog mina händer genom hans hår och tryckte mig ännu närmare mot honom.
"Oups... Pinsamt", hörde vi en röst som sa och båda ryckte till. Där stod min bror Eddie och flinade mot oss.
"Sover inte du än?" sa jag irriterat till honom.
"Jag skulle bara dricka", sa han och skrattande gick in till sitt rum.
"Hejdå, vi ses", sa Felix och såg på mig med sina vackra ögon.
"Ja, vi ses", sa jag och log. Han gick ut och jag gick uppför trappan. Jag tänkte på allt som hade hänt och ångrade ingenting. Jag la mig i min säng när jag fixat allt och låg bara och log för mig själv. Jag var lycklig, väldigt lycklig. Jag somnade med en vacker persons ansikte framför mig och med ett leénde på läpparna.
Alicias normala liv, kapitel 7
"Okej, jag kommer", mumlade jag och tittade ner på mina fötter.
"Tack! Jag är bara så glad nu!" sa hon och hoppade uppochner av förtjusning. Jag tittade ner på klockan, och vi började om fem minuter.
"Vi måste gå nu", sa jag och reste mig fort upp. När dagen var slut gick jag med bilen till Blair, hon tvingade mig att välja kläder redan nu till konserten.
"Sluta vara så sur, lite glad är du väl ändå?" sa hon och tittade på mig med konstig blick.
"Jaja, lite glad då", sa jag och log mot henne fast jag inte ens var lite glad. Vi gick in i mitt hus och hon sprang upp till mitt rum och in i garderoben på en gång. Jag suckade och följde efter. Jag tänkte inte sätta på mig någonting speciellt, utan tänkte ha vanliga jeans, ett svart linne och en leopardmönstrad tröja. Blair däremot letade i evigheter utan att hitta någonting i min garderob, ja, jag hade lovat henne att hon skulle få ta vad hon ville, men det var något jag ångrade. Hon valde att ta på sig en svart tight klänning och svarta tights tillslut. Och jag nästan föste ut henne ur huset när hon skulle gå hem. Klockan var nu 19.00 och jag var så trött, så jag la mig i soffan och somnade.
Jag vaknade av vibrationer i min ficka, jag hade fått sms. Jag tog upp mobilen ur fickan och läste:
Från: Felix
Har ingenting att göra har
supertråkigt ! Vill du hitta
på något ? :)))
Till: Felix
Du väckte mig .__.
Men visst, vad vill du hitta
på då ?
Från: Felix
Förlåt då :)
Jag kan hämta upp dig om
en halvtimme? Övrraskning
vart vi ska!
Till: Felix
Okej, ses :)
Överraskning? Hm, det lät misstänksamt. Jag fixade till sminket och håret, för jag hade ju trots allt grisat runt i en soffa ett tag. Sedan tog jag en handväska och la ner plånbok och mobil och lite andra bra grejer. Medans jag väntade tittade jag på tv en stund, och när det hade gått en halvtimme gick jag ut, och där stod Felix med bilen igen. Jag klev in och han granskade mig. Sedan log han.
"Du kom precis i tid, duktig flicka", sa han och flinade mot mig. Jag funderade på att ta upp något ur väskan och slå till honom, men jag ångrade mig. Vi åkte några minuter och kom fram till ett gigantiskt hus. Här kunde han väl ändå inte bo?
"Här är mitt hus", sa han och gick ut och jag följde efter. Vi gick in i huset och jag bara gapade, mitt hus var stort, men det var ingenting i jämfört med det här huset. Mitt hus kunde lika gärna varit en lekstuga. Han skrattade åt minen jag hade och gick igenom huset och ut på baksidan. Där var det den vackraste utsikten jag någonsin sett i hela mitt liv. Det var så vackert att det tog andan ur mig. Solen gick ner och speglade sig i havet. Det var ljummet i luften och jag bara stod där och njöt. Helt plötsligt tar Felix min hand och går iväg på en stig. Jag snubblar bakom honom, och när han äntligen stannade så ramlade jag rätt in i honom. Jag skrattade generat och skulle precis flytta mig lite åt sidan, men han höll kvar min hand, så jag stod kvar och tittade ut mot havet. Vi satte oss ner i gräset och bara tittade ut mot havet och Felix höll fortfarande kvar mig i handen. Han vände sig mot mig och log och jag log tillbaka.
Vi satt där en stund, men klockan var mycket och jag var tvungen att gå. Han hjälpte mig upp och gick sedan på stigen samma väg tillbaka, igenom huset och till bilen. Han släppte min hand och gick till sin sida. När vi var framme klev han ur bilen och gick till dörren som sist. Han stannade och tittade in i mina ögon.
"Nå, ska du på konserten eller inte?" frågade han och tittade roat på mig. Jag bestämde mig för att reta honom lite.
"Hm, jag vet inte riktigt.." sa jag och småskrattade.
"Snälla?" sa han och böjde sig framåt mot mig, hans andedräkt luktade mint och jag blev helt förvirrad. Han sträckte på ryggen igen och skrattade. Det där var inte rättvist, det var inte enligt reglerna! Inte för att det fanns regler men ändå. Om han bröt mot dem skulle jag också göra det.
"Okejdå", sa jag och lutade mig framåt mot honom, utan att han var beredd på det ställde jag mig på tå och pussade honom rätt på munnen. Jag flinade och gick in, och nu var det hans tur att stå där förvånad.
Inte så jättelångt nu heller, men jag ska skriva ett långt kapitel imorgon, jag lovar! :D
Så, vad tyckte ni? Ska hon satsa på honom? ;)))
Alicias normala liv, kapitel 6
Jag stoppade ner lappen i fickan och satte mig i sängen. Vad skulle jag göra? Jag tyckte ju inte om honom direkt. Jag orkade inte tänka på det så jag satte på en film istället. Jag tittade på flera filmer under dagen, för jag orkade inte göra något annat. Klockan blev mycket och jag bytte om och fixade iordning mig. Jag var jättetrött, så jag la mig i sängen och somnade på en gång.
NÄSTA DAG
Jag vaknade och tog min Iphone som låg på skrivbordet bredvid sängen. Klockan var 12.00, så jag hade sovit ganska länge. Jag gick ner och gjorde lite mackor och tog juice, sedan satte jag på tvn och tittade när jag åt. Plötsligt fick jag lite dåligt samvete för hur jag betett mig mot Felix dagen innan. Han hade ju varit väldigt snäll och hjälpt mig, och jag var bara otrevlig. Jag letade upp lappen jag fått, och la in numret i mobilen. Sedan började jag långsamt skriva ett sms.
Till: Felix
Hej, förlåt för att jag var så
otrevlig mot dig igår, & tack.
Det tog bara några sekunder innan jag fick ett svar.
Från: Felix
Det gör ingenting, du hade
väl haft en ganska dålig dag
om jag minns rätt? ;)
Hur mår du förresten?
Till: Felix
Jag mår bättre än igår, men
jag har ont i huvudet och en
väldigt stor bula, hehe.
Från: Felix
Drick inte lika mycket nästa
gång ;)
Gud vad han var irriterande!
Till: Felix
Jag tror jag har lärt mig det
nu. -.-
Vi fortsatte smsa med varandra och retades mycket, när jag tittade på klockan var den helt plötsligt 15.00.
Från: Felix
Om du mår bättre nu kanske
du vill hitta på någonting? :)
Till: Felix
Det beror på vad, jag är ju
ganska trött.
Från: Felix
Bada? Jag vet ett jättefint
ställe där det inte är så mycket
folk.
Skulle jag säga ja? Jag visste inte vad jag skulle svara.
Till: Felix
Okej, kan du hämta upp mig
halv 4?
Från: Felix
Okey, see ya !
Oj, det här var väl bara som...kompisar? Jag hoppades verkligen det. Klockan var 15.15 nu, så jag skyndade mig att sätta på mig en bikini, sedan tog jag på mig en kjol och ett linne och sminkade mig bara med vattenfast mascara. Klockan var nu 15.35 och jag tog på mig ett par skor och gick sedan ut. Felix stod redan där med bilen och väntade. Jag öppnade dörren och hoppade in.
"Blev du kidnappad eller?" sa han och log retsamt mot mig.
"Det var fem minuter. Klarar du inte av att vänta fem minuter?" sa jag och himlade med ögonen.
"Nästan", svarade han och vi sa ingenting mer under resan. När vi kom fram gick jag ur bilen och tittade mig omkring, det var ett ställe långt från den stora stranden, och vi var helt ensamma. Felix tog ut sina grejer från bakluckan och gick mot stranden och jag följde efter. Jag la mina grejer i sanden och tog av mig kjolen och linnet, under hade jag bikinin. När jag tagit av mig kläderna hade Felix redan hoppat i och han skakade på huvudet så att håret flög åt olika håll. Jag gick bara försiktigt mot vattnet. Plötsligt springer Felix upp och går snabbt mot mig.
"Vill du ha en kram?" sa han och sträckte ut armarna. Jag kunde inte låta bli att titta på hans mage. Fina magmuskler. Han började springa och skulle precis hoppa på mig då jag hoppade åt sidan. Han ramlade rakt ner i sanden och jag skrattade så mycket att jag nästan trodde att jag skulle dö. Han reste sig upp och spottade ut sand från munnen. Han låtsades vara förbannad och sprang mot mig. Jag skrek och började springa mot vattnet. Jag sprang fort ner i vattnet och dök. När jag kom upp igen insåg jag att jag hade doppat mig. Det var faktiskt ganska varmt. Felix hoppade i efter mig och jag började skvätta vatten på honom. Han skvätte tillbaka och skrattade. Vi hoppade omkring i vattnet och busade med varandra länge.
Jag öppnade ögonen och såg att Felix tittade på mig och flinade. Vi låg på handdukarna så att badkläderna skulle torka och för att sola.
"Vad är det?" frågade jag besvärat.
"Ingenting", svarade han och flinade ännu mer. Jag satte mig upp och Felix gjorde det också. Han tittade på mig och bet sig i läppen. Jag såg hur han böjde sig framåt mot mig, och när han var några centimeter ifrån mitt ansikte hörde vi några tjejer som skrek.
"DET ÄR FELIX!" skrek dem och började springa mot oss.
"Shit, skynda dig, ta dina grejer och spring!" sa han och ställde sig upp och plockade med sig sina saker. Vi började springa mot bilen och hoppade snabbt in. Felix tryckte foten på gasen och vi körde fort iväg.
"Att man inte får ha ett privatliv..." mumlade han och sneglade på mig.
"Det gör ingenting", sa jag och tittade på honom.
"Vill du hitta på något annat? Om du vill kan jag skjutsa hem dig så kan du få byta om. Jag kan ha på mig samma kläder", sa han och sneglade på mig. Varför inte? Jag hade ju inget att göra hemma.
"Visst, du kan skjutsa hem mig, du vet ju addressen..." sa jag och log lite för mig själv. Felix himlade bara med ögonen. Vi körde hem till mig och gick in i huset. Han verkade ganska förvånad över hur stort det var, men hans hus måste ju vara mycket större? Han var ju megakänd.
"Stanna här", sa jag och sprang uppför trappan. Jag rotade fram en röd tajt klänning och ett par svarta klackskor. Sedan sprang jag ner igen. Felix stod kvar på samma ställe och stirrade på mig. Jag harklade mig och sedan gick vi ut. Vi hoppade in i bilen och han körde iväg.
Vi klev ur bilen och jag tittade mig omkring. Det var jättefint. Vi var vid havet och bredvid oss var det ett litet fik. Felix gick in i fiket och jag följde efter. Vi beställde det vi ville ha, jag tog varm choklad och en bulle, och sedan satte vi oss i ett hörn. Vi pratade om våra familjer, och Felix berättade hur jobbigt det kunde var att vara känd. Även om han älskade sina fans blev det lite mycket ibland.
"Men du är annorlunda, du skriker inte varje gång du ser mig", sa han och log gulligt mot mig.
"Om jag skriker är det av rädsla", sa jag och flinade. Jag tittade på mobilen och klockan var redan 22.00, och jag skulle till skolan dagen efter.
"Ska vi gå?" sa Felix och började ställa sig upp. Vi tog våra saker och gick mot bilen. Vi pratade inte om något speciellt under bilresan. När vi kom till mitt hus klev vi båda ur bilen. Han följde mig till trappan och stannade.
"Jag ska ha konsert i helgen, det är därför jag är här, ska du komma?" frågade han och log lite.
"Hm, jag vet inte, kanske.." sa jag och flinade. Han flinade tillbaka. Plötsligt lutade han sig fram och gav mig en puss på kinden. Sedan gick han mot bilen och körde iväg. Jag stod kvar en stund förvånad. Han var ju riktigt gullig. Nej, nej. Jag fick inte bli kär i en kändis, det skulle aldrig fungera. Eller? Nej. Utmattad gick jag in och klampade uppför trappan. Mamma var fortfarande i Japan, så det var bara Hayley och Eddie hemma. Jag fixade iordning mig och tog fram kläder inför morgondagen. Sedan la jag mig i sängen och somnade på en gång.
NÄSTA DAG
Jag vaknade av min väckarklocka och ställde mig upp. Jag var faktiskt lite gladare nu, det kanske berodde på Felix? Jag skakade på huvudet och klädde på mig, det fick bli en collegetröja och ett par jeans. Sedan gick jag ner och åt en macka. Jag åt i lugn och ro och gick sedan ut där Chad väntade. Jag hoppade in i bilen, och han märkte nog att jag var gladare idag och vi småpratade lite påväg till skolan. När jag gick in i skolan stod Blair och Rose vid skåpen, och jag gick fram till dem och kramade om dem.
"Hey girlz", sa jag och log.
"Glad du var idag då", sa Rose och tittade misstänksamt på mig. Jag himlade med ögonen och skrattade.
Dagen gick ganska fort och när det var lunchrast satte vi oss vid "våran" bänk som vanligt. Plötsligt vänder sig Blair till mig.
"Du, jag vet att du inte gillar Felix.. Men det gör jag och du skulle vara en sådan ängel om du ville följa med på hans konsert i helgen! Jag vill inte gå ensam, men jag kan fixa biljetter till oss, snälla snälla snälla att du kan följa med mig? Rose kunde inte följa med, och det är bara dig jag vill gå med i så fall!" sa hon och tittade på mig med valpögon.
"Jag är glad att jag inte kunde.." mumlade Rose och Blair slog henne på armen.
Shit, vad skulle jag svara?
Ville bara säga : TACK snälla söta rara Sara som kom med genialiska idéer när mina var slut! Utan henne skulle ni inte ha fått ett kapitel, så tacka henne! :D<3
With love / M
Alicias normala liv, kapitel 5
"Har hon vaknat?" sa någon och stannade. Vaddå? Jag var vaken. Vart var jag då? Jag öppnade ögonen och starkt ljus strålade ner på mig. Jag tittade omkring i rummet lite och kände inte igen mig. Vänta, ett sjukhus..? Vad tusan? Det var antagligen ett sjukhus, det kände man på lukten. Vad gjorde jag här egentligen? Jag försökte sätta mig upp men gav upp och stönade.
"Sitt ner", sa en mörk röst och jag vred huvudet för att se vem det var. En läkare med lång vit rock. Jag tittade runt lite i rummet och såg en annan person stå ganska nära sängen.
"Förföljer du mig eller?" sa jag och blängde på Felix. Han bara skrattade och såg lättad ut.
"Tja du verkar vara likadan som vanligt i alla fall", sa han och log. Ursäkta? Jag var för trött för att säga något tillbaka så jag sjönk bara ner i sängen igen.
"Men varför är jag här?" sa jag och kände på bakhuvudet. Aj.
"Jag körde nästan på dig", sa Felix och såg plötsligt väldigt allvarlig ut.
"Nästan?" sa jag oförstående.
"Jag åkte med bilen, och såg någon stå mitt i vägen - någon som knappt kunde stå upp." Jag blängde på honom men han bara fortsatte och ignorerade mig.
"Jag tvärstannade och du föll ihop, du hade svimmat", sa han och tittade på mig.
"Jaha... Men när kan jag åka hem då?" frågade jag läkaren i hörnet.
"När du känner dig bättre. Du slog riktigt hårt i huvudet på asfalten, så jag rekommenderar dig att stanna minst en dag", sa han.
"Mamma..." mumlade jag och blev orolig. Hon visste inte att jag var här ens. Och hon fick verkligen inte veta vad som hade hänt.
"Vi har redan ringt henne. Hon satt på ett flygplan påväg till Japan, hon skulle göra något med jobbet", sa Felix och sneglade på mig. Just det. Hon skulle till Japan idag.. Jag gjorde ett nytt försök att sitta upp men klarade det inte.
"Du får stanna och vila", sa läkaren och vände sig sedan mot Felix.
"Stannar du med henne?" frågade han och tittade på Felix.
"Ja, det kan jag göra", svarade Felix och log mot mig. Jag blängde bara på honom, trots att han räddat mig två gånger. Han var bara så...irriterande.
Under dagen satt jag kvar i sängen, läste tidningar och ringde Blair och Rose för att berätta att jag var på sjukhuset. Jag sa att jag hade snubblat och slagit huvudet i marken och att någon gått förbi och kört mig till sjukhuset. Felix tittade lite konstigt på mig när jag ljög men jag struntade i det. Jag pratade en liten stund med dem men sedan la jag på.
"Så.. Mår du bättre nu?" frågade Felix och tittade på mig. Han hade fina ögon. Skärp dig Alicia!
"Ja, jag mår bättre nu, tack för att du räddade mig - två gånger", sa jag och log lite generat.
"Ingen orsak. Ska jag skjutsa hem dig?" frågade han och log mot mig.
"Ja, tack", svarade jag eftersom att jag inte orkade protestera. Jag klev försiktigt upp ur sängen, men trots att jag gjorde det långsamt så tappade jag balansen och Felix sprang genast fram till mig och tog emot mig innan jag hann ramla.
"Är du verkligen okej?" frågade han oroligt och tittade på mig. Hans ögon hypnotiserade mig och han höll fortfarande om mig. Han insåg det också och släppte mig.
"Ja, jag är bara lite ostadig just nu..." mumlade jag och gick ut ur rummet. Vi gick fort ut genom entrén och skyndade oss in i bilen. Vi pratade inte under resan, och det gick ganska fort att komma fram till mitt hus. Jag tackade för skjutsen och öppnade bildörren. Jag skulle precis gå ut när jag kom på sen sak.
"Felix?" sa jag och vände mig om igen.
"Ja?" sa han och tittade på mig.
"Hur kunde du veta var vi hade våran nyckel till huset?" frågade jag misstänksamt.
"Eh..." Han funderade en liten stund på hur han skulle formulera sig.
"Idag tack?" sa jag otåligt. Han skrattade bara åt mig.
"Jag såg dig lägga den där", erkände han tillslut. Jag tittade lite konstigt på honom.
"Har du spionerat på mig?" sa jag upprört.
"Nej, jag gick förbi då", sa han och log på ett riktigt irriterande sätt. Jag gick ur bilen, men då tog Felix tag i min arm och gav mig något i handen. Jag tittade på honom och han stängde bildörren och körde iväg. Jag skakade på huvudet och gick in. När jag kom in tittade jag på det jag hade fått. Det var ett telefonnummer.
Lite kort, im sorry, men jag hade ingen fantasi idag! ^^ /M
Alicias normala liv, kapitel 4
Jag vaknade av att min väckarklocka ringde och sträckte mig för att stänga av den. Jag låg kvar i sängen en stund, sedan ställde jag mig upp och tog på mig kläder. Det fick bli ett svart linne, med en lössittande långärmad svart och vit randig tröja över, och sedan ett par mörkblå jeans. Jag sminkade mig lite lätt och plattade sedan håret. När jag var klar gick jag ner och bredde en liten macka och åt den långsamt. När jag hade ätit tog jag min handväska och gick ut där Chad väntade. Chad var den som körde mig till skolan och hämtade mig också.
"Godmorgon solstråle", sa Chad och log, men hans leende bleknade när han såg vilket humör jag var på.
"Dåligmorgon på dig också Chad", sa jag och satte mig i framsätet. Jag låtsades skriva sms med någon för att han inte skulle börja prata och fråga vad som hade hänt. När vi kom fram till skolan tackade jag honom för skjutsen och stängde bildörren och gick mot skolan. Jag gick fort genom korridorerna och gömde mig bakom mitt skåp när jag tog mina böcker. Jag låste skåpet och gick mot klassrummet. Utanför klassrummet satt Blair och Rose och skrattade tillsammans. När de såg mig gick de genast fram till mig och kramade mig hårt.
"Vi trodde nästan att du hade dött! Varför svarar du inte på samtal eller sms?" frågade Rose upprört men kramade mig fortfarande.
"Fråga Luke," sa jag och gick in i klassrummet. Blair och Rose frågade inte mer om vad som hade hänt under dagen.
Det blev lunch och vi började gå mot matsalen när någon plötsligt tar tag i min arm och drog mig tills vi var under skuggan. Luke vände sitt ansikte mot mig och tittade oroligt på mig.
"Släpp mig nu!" sa jag och skrek nästan.
"Schh! Sluta skrika!" väste Luke och släppte äntligen min arm. Han såg fortfarande orolig ut, men också ganska...förbannad.
"Vad gör du egentligen? Varför tog du mig hit?" sa jag upprört till Luke.
"För att prata med dig din idiot! Varför har du inte svarat på mobilen? Fattar du inte att jag har varit orolig?" fräste Luke åt mig. Jag blev sårad över orden han sa till mig och drog tillbaka mig lite. Luke märkte att jag blev lite ledsen.
"Förlåt, det var inte meningen att låta dum.." sa Luke och tittade ursäktande på mig. Jag svarade inte utan tittade bara bort.
"Förlåt, jag menar det verkligen", sa Luke och vände mitt ansikte mot hans.
"Rör mig inte!" fräste jag åt Luke, och nu var det han som drog sig tillbaka. Vi stod tysta en stund tills Luke bröt tystnaden.
"Vad händer med oss då?" frågade han försiktigt.
"Det finns inget oss", sa jag och vände mig om för att gå därifrån, men Luke hann ta tag i min arm och drog mig tillbaka.
"Vad menar du? Vad pratar du om?! D-dumpar du mig?" sa Luke häpet och hans mun formades till ett litet O. Att inte få kyssa dem där läpparna... Vara singel. Fri.
"Ja, jag dumpar dig. Du betyder ingenting för mig längre", sa jag och började gå därifrån till matsalen. Jag kunde känna Lukes borrande blick i ryggen, men ignorerade det och fortsatte gå med ryggen rak.
Veckan gick ovanligt fort, och jag var med Blair och Rose hela tiden i skolan, och vi nämnde aldrig Luke. Vi var hemma hos Blair och fixade oss framför spegeln, eftersom vi skulle till en fest som en på skolan skulle ha. Jag satte på mig en svart klänning, gråa jeans, och ett par svarta skor. Jag lockade topparna av håret och sminkade mig lite mer med en eyeliner. Rose kråmade sig framför spegeln väldigt länge, och Blair fixade sitt hår.
"Ser jag tjock ut i den här klänningen? Den är ju ganska tajt... Vad tycker ni?" frågade hon och fortsatte kråma sig framför spegeln.
"Du är inte tjock!" sa både jag och Blair och suckade.
"Men.." började hon innan jag avbröt henne.
"Du är inte tjock, du passar jättebra i den klänningen! Men kom nu hörni, så vi kommer iväg någon gång!" sa jag otåligt och stampade med foten i golvet.
"Jaja", sa Blair och drog ur kontakten till plattången. Vi gick ut i kvällsluften och började gå mot killen som skulle ha festens hus. Vi gick hand i hand med skorna dinglande i handen och njöt av kvällen.
När vi kom in genom dörren var det redan fullpackat med folk, de stod överallt. Folk hånglade i hörnen, det var ganska många fulla personer där, vissa pratade bara, och andra hade gått ut till poolen för att bada. Någon kom och erbjöd öl men vi tackade nej. Jag drog genast med mig Blair och Rose för att dansa. Vi dansade ett tag, och sedan satte vi oss i en soffa. Blair hade försvunnit med någon kille så det var bara Rose och jag nu. Det var väldigt varmt och jag var sugen på att gå ut.
"Rose, är det okej om jag går ut en stund? Jag kommer om en liten stund, ska bara svalka mig lite", sa jag och Rose nickade och log mot mig. Jag reste mig upp och gick ut genom framdörren, där det inte var några personer ute, alla var på baksidan och festade. Jag satte mig ner på trottoarkanten och vilade en stund. Plötsligt hörde jag prassel och såg någon som kom skrattande ut från en buske. Det var två stycken, och de hade inte sett mig. Jag lyssnade på vad de sa till varande ;
"Jag hade riktigt kul idag..." sa en tjej till killen framför.
"Jag med.." svarade killen, och till min största förfäran insåg jag att det var Luke. Min Luke. Som inte var min längre. Shit, vad skulle jag göra? Springa? Sitta kvar? Säga något? Jag satt blickstilla och vågade inte andas. Plötsligt kupade Luke sina händer runt tjejens ansikte och...kysste henne. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen.
De hade fortfarande inte upptäckt mig så jag reste mig tyst upp och sprang in i huset igen. Luke hade varit min för en vecka sedan. Och han hade redan hittat en ny tjej. Jag mådde illa. En kille kom fram och erbjöd mig öl igen, och jag tog emot den. Jag började dricka ölen och grimaserade av smaken - jag gillade inte öl egentligen. Jag drack upp den och la den på ett bord, sedan hämtade jag mer och började dricka. Efter det kom jag inte ihåg mitt eget namn.
Jag sprang - vinglade - ut genom dörren och skrattade högt för mig själv. Jag började vingla omkring, lyckades ramla i en buske, och skrattade ännu mer. Jag reste mig upp, men mådde plötsligt illa så jag böjde mig över busken och spydde. Jag fortsatte vingla och sjöng (skrek) på Katy Perrys låt "Firework" och tyckte den var superbra. Jag skulle gå över vägen och var nästan precis framme till trottoarkanten då jag såg strålkastare som lyste på mig. Kunde de inte släcka ljuset? Jag får ont i mina ögon. Jag stannade kvar på vägen och hörde hur någonting tvärnitade, sedan blev allt svart.
Alicias normala liv, kapitel 3
Från: Rose BFF
du försvann ? vad hände ?
VART ÄR DU ?!
Från: Blair BFF
KOM HEM NU !
Från: Luke BF
FÖRLÅT !
JAG MENADE INGENTING !
DU MÅSTE TRO MIG !
Mina obesvarade samtal var från Luke, Rose och Blair. Plötsligt började jag sakta komma ihåg kvällen. Festen, en väldigt full Luke, stranden, gråt, och en kille som jag inte kom ihåg ansiktet på, men han hade hjälpt mig. Vem var det egentligen? Och Luke, vad hade hänt honom? Jag orkade inte tänka, jag bara orkade inte. Det var lördag morgon, eller nej, klockan var ett på dagen, men ändå. Jag ställde mig upp fort och blev yr, så jag var tvungen att sätta mig ner. Tårarna började rinna smått från mina ögon, men jag torkade bestämt bort dem. Jag skulle inte gråta, det ville jag verkligen inte. Vad skulle jag göra då? Jag tog på mig linne och shorts över bikinisen jag fortfarande hade på mig, gick ner för trappan, tog ett äpple och gick ut.
Jag gick en stund, men blev trött så jag satte mig på en bänk. Jag hade ingen lust alls att ringa Blair och Rose, de skulle bara vara jobbiga. Och jag orkade inte ta tag i det här med Luke. Tårarna brände innanför ögonlocken men jag höll tillbaka dem - som var en stor utmaning. Jag bara satt och tittade framför mig utan att se, och märkte inte när någon ställde sig bredvid.
"Är det ledigt här?" frågade en röst. Jag tittade upp och såg en kille med huvan över huvudet.
"Javisst..." mumlade jag och skruvade på mig.
"Tack", sa killen och satte sig ner. Jag bestämde mig för att gå hem, mamma kom kanske hem från jobbet idag. Precis när jag skulle resa mig upp så ringde min mobil. Jag tog upp den ur fickan och tittade på skärmen. Blair, super, henne ville jag ju prata med. Men det var lika bra att göra det nu, så jag svarade.
"Hej.." mumlade jag till Blair.
"Vart tog du vägen igår egentligen?! VI LETADE EFTER DIG!" skrek Blair i telefonen och jag märkte hur killen vände sitt huvud åt mitt håll av Blairs höga röst, som antagligen hördes 100 mil bort.
"Sänk rösten!" väste jag och suckade.
"Ja, men vart tog du vägen då?" sa en lite lugnare Blair.
"Jag...jag vill inte prata om det nu, i skolan kanske." sa jag och sneglade på killen som nu vänt bort ansiktet igen.
"Varför inte nu? Kom igen, berätta vad som hände, du bara försvann, och sedan stod det en full kille i hallen, som var Luke! Kan du fatta det? LUKE!" sa hon upprört. Jag orkade verkligen inte med det här. Jag orkade verkligen inte. Jag la på och kämpade mot tårarna igen. Jag stängde av telefonen och stoppade tillbaka den i fickan.
"Trubbel?" frågade killen och vände huvudet mot mitt håll men han döljde fortfarande ansiktet.
"Vad vill du mig?! KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VARA?!" Mitt tålamod hade defenitivt tagit slut och jag betedde mig som en idiot, men jag kunde inte behärska mig. Jag ställde mig upp framför honom och tårarna rann nerför kinderna; och jag stoppade dem inte den här gången.
"Förlåt", sa killen lugnt och tog ner huvan. Jag slutade plötsligt gråta och gapade antagligen ganska stort. Jag tittade in i vackra, lugna ögon, en kille med blont hår. Jag stod som paralyserad och kunde inte röra mig. Han ställde sig upp och gick förbi mig, över gatan till en bil; en svart bil med tonade rutor, och körde sedan iväg. Jag kunde fortfarande inte röra mig. Jag kände igen rösten, ansiktet och bilen. Jag visste vem det var.
Felix.
Alicias normala liv, kapitel 2
Jag bestämde mig för att smsa Rose och fråga om hon också var klar.
Till: Rose BFF
heyy girl, taggad ?
är klar nu & undrade om
du ville göra något innan
festen. with love / a
Jag väntade en stund men fick inget svar så jag fick väl hitta på något själv. Jag tog på mig ett par sandaler och gick ut i värmen. Solen lyste starkt i ögonen och jag stod och njöt en stund. Sedan gick jag ut ifrån gården och ner mot gatan. Jag gick en stund utan mål och solade armarna och benen under tiden. Jag svängde ner mot en strand och gick mot vattnet. Jag gick runt lite vid vattnet och hade det mysigt. När jag tittade på klockan var den helt plötsligt halv åtta. Shit! Jag gick mot gatan igen och gick fort mot Blairs hus. När jag kom fram var den tack och lov fem i åtta, så jag kom inte försent i alla fall. Jag gick in i huset och ropade på Blair.
"Här ute!" sa någon ute vid poolen, och jag gick dit. Där satt Rose och Blair och pratade med fötterna i poolen.
"Varför svarade du inte på mitt sms Rose?" sa jag lite småsurt.
"Förlåt, jag glömde min mobil hemma och jag gick för länge sedan hit så jag har inte kunnat svara", sa hon ursäktande och log mot mig.
"Jaha", svarade jag bara och satte mig i en solstol. Det plingade på dörren och Blair sprang till dörren för att öppna, och huset fylldes med skratt och prat. De gick mot poolen och hälsade på oss. Blair skruvade upp musiken och hoppade i poolen. Jag valde att inte hoppa i poolen utan skrattade bara åt alla som fjantade sig och skvätte vatten på varandra, och pratade med de som pratade med mig.
En helt slut Blair kom och satte sig i solstolen bredvid mig och skrattade lite.
"Har du kul?" frågade jag och skrattade åt den helt dyngsura Blair.
"Jag har jättekul! Har du kul då? Vart är Luke förresten? Han skulle väl komma idag?" frågade Blair.
"Jag vet faktiskt inte vart han är", sa jag och blev plötsligt orolig.
"Han kommer säkert snart, klockan är ju bara 22.00 nu så han kommer nog", sa hon för att lugna mig, och det funkade, klockan var ju inte så mycket än..
"Visste du att Felix är här i California?" frågade Blair och lyste upp.
"Vem då? Vem är Felix?" frågade jag förvirrad.
"Sångaren! Den snygge du vet?" svarade hon och skrattade åt mitt fina minne i huvudet.
"Just det, nej, det visste jag faktiskt inte, men kul för dig!" sa jag och skrattade.
"Ja, men nu ska jag bada lite till, hejdå sålänge!" sa Blair och slängde sig i poolen.
Jag skrattade åt henne, hon var så gullig.
När de flesta tog det lugnt och pratade med varandra plingade det på dörren. Det var ingen annan än jag som märkte det så jag gick mot dörren och öppnade. Det stod en man där och jag kände plötsligt igen honom, men personen som stod där var inte Luke, eller jo det var det, men Luke hade rufsigt hår, skrynklig tröja och höll en flaska i handen.
"L-luke?" viskade jag försiktigt.
"Heyy babe, hur är det?" sluddrade personen som tydligen var Luke fram.
"Är du full? Kom Luke, vi måste hämta hjälp, du är jättefull!" sa jag förskräckligt. Luke hade aldrig blivit såhär full när jag var tillsammans med honom, han drack bara lite.
"Nejj, kom babe, så gosar vi lite istället!" sa Luke och tryckte mig mot väggen.
"Släpp mig Luke, du är full! Släpp mig!" sa jag men det hjälpte inte, Luke tryckte sina läppar mot min hals och kladdade på min kropp.
"SLÄPP MIG LUKE!" skrek jag och smällde till honom på kinden. En väldigt förvånad Luke vinglade till men återfann balansen. Jag tittade förfärat på honom och sprang iväg, ut, ut genom dörren, bort, bort härifrån.
Jag tittade mig omkring och insåg vart jag hade gått. Jag var vid stranden. Jag tänkte inte gå tillbaka nu, aldrig i livet. Jag gick och satte mig på sanden. Mitt hjärta gick sönder och jag började gråta. Helt plötsligt kom jag och tänka på pappa, som jag skulle få träffa om två veckor och mitt hjärta smulades nu sönder. Jag saknade honom så mycket! Alltid när jag blev ledsen började jag tänka på pappa, det blev alltid så. Jag var ganska sårbar och grät mycket när ingen såg. I skolan var jag populära Alicia, och hemma var jag sårbara Alicia. Det värsta var att jag inte vågade ringa pappa, det skulle leda till att jag började gråta och om jag var olycklig skulle pappa också bli det. Jag visste att pappa försörjde familjen, men jag saknade honom verkligen. Steg i sanden hördes plötsligt och jag tittade rädd upp, bara det inte var någon som kidnappade mig, eller det spelade ingen roll när jag tänkte efter, plötsligt längtade jag efter att få dö.
"Hey, hur är det?" frågade en röst försiktigt. Det var så mörkt att jag inte såg vem det var men det verkade vara en snäll person i alla fall, som verkade vara i min ålder. Jag torkade bort tårarna fort men det kom bara nya hela tiden. Personen böjde sig ner och höll om mig, det var bra, för om personen inte gjort det hade jag förmodligen gått sönder..
Jag grät en stund, flera timmar kändes det som och personen stod kvar. Jag kunde ju inte sitta och grina som ett litet barn! Vad höll jag på med egentligen?! Jag reste mig fort upp och torkade snabbt bort tårarna. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta igen.
"Hur mår du?" frågade personen igen.
"Jag mår fint, fint, jättebra..." sa jag och försökte le, men det blev nog bara en grimas.
"Du ser ut att inte ..." började personen men avbröt sig.
Det hade blivit väldigt mörkt nu och jag såg fortfarande inte vem det var, men det var defenitivt en kille.
"Jag måste gå hem nu.." började jag och gick mot gatan.
"Du borde inte vara ute vid den här tiden, klockan är snart 02.00." sa han och följde efter.
"Vad gör du ute själv egentligen?" sa jag lite surt, eftersom att jag faktiskt kan ta hand om mig om han inte trodde det. Jag var inte helt dum i huvudet.
"Eh, jag gömmer mig." sa han och böjde ner huvudet.
"Jaha...." sa jag oförstående - jag var för trött för att förstå något.
"Hursomhelst så borde du inte vara ute helt själv, jag kan skjutsa hem mig om du vill?" frågade han.
"Jag kan gå," sa jag kort.
"Jag skjutsar hem dig, vart bor du?" frågade han bestämt. Jag orkade verkligen inte protestera.
"Ungefär fem kvarter bort, vid Angelway 6." svarade jag.
"Kom, här är bilen." sa han och gick mot en bil med tonade rutor. Det verkade lite misstänksamt men jag hoppade in i bilen i alla fall. Jag klev in i bilen där fram och han satte på mig bältet, eftersom jag inte orkade själv. Jag lutade huvudet mot bilfönstret och somnade med en gång.
Jag vaknade av att händer höll om mig, var det någon som bar mig? Jag försökte öppna ögonen, och såg lite suddigt. Den som bar mig tog våran nyckel ur krukan som vi brukar ha våran extra nyckel. Vad höll denna person på med? Vad är det som händer? tänkte jag trött. Personen bar in mig i huset och gick uppför trappan och in i mitt rum, personen släppte ner mig på sängen och jag tvingade mig att öppna ögonen. Någon satt på sängen och tittade på mig. Det sista jag såg var en killes ansikte, någon snygg kille. Sedan blundade jag och somnade.
Alicias normala liv, kapitel 1
Jag stod och tog böcker ur mitt skåp när min bästavän Blair kom fram till mig.
"Snälla, kan du följa med på min fest ikväll? Det skulle bli så kul! Det är inte lika roligt utan dig Alicia!" frågade hon och tittade med bedjande ögon på mig. Detta hände ofta, någon gjorde en fest och frågade mig om jag ville följa med, eftersom jag tydligen var "huvudpunkten" på festen och lockade dit folk. Det var aldrig någon som erkände det såklart men frågan fick jag ofta. Även av mina bästavänner. Vem kan man lita på i livet?
"Ja, självklart ställer jag upp babe, jag kommer," sa jag och log mot Blair. Vad skulle jag säga? "Nej jag vill inte gå på din fest, och jag vill inte att du utnyttjar mig." Det kunde jag ju inte säga, Blair var trots allt min bästavän, och ställde alltid upp för mig när jag behövde henne.
"Gud vad kul!" pep hon och klappade händerna. Jag kunde inte göra något annat än att skratta åt henne.
"Jag kan ta med mig Luke om du vill.." sa jag men hann inte säga mer innan hon avbröt mig.
"Ja, gör det! Det kommer bli jättekul! Det ska vara poolfest, så glöm inte att ta med dig bikinisen!" sa Blair och lyste upp.
"Okej, men vi måste nog skynda oss nu, klockan är 13 över åtta, och om vi inte skyndar oss så kommer vi få en massa skäll, så kom nu," sa jag och drog med mig Blair.
Vi gick in i klassrummet och satte oss bredvid Rose, som blängde på oss.
"Varför tog det så lång tid?" väste hon till mig och Blair.
"Äh, vi planerade lite inför festen bara..." svarade Blair och blinkade mot Rose.
"Jaha," sa Rose och log mot mig.
Lektionen gick förvånansvärt fort och när den var slut hade vi en ganska lång rast, en halvtimme, så vi bestämde oss för att gå ut och sätta oss på en bänk någonstans och mysa. Vi gick genom korridorerna och busvisslingar hördes när vi gick förbi. Blair vickade på rumpan, en aning för mycket... Jag himlade bara med ögonen och skyndade mig vidare mot dörren. När vi gick ut möttes vi av frisk, varm luft. Vi gick mot bänken vi brukade sitta på och satte oss ner. Blair tog fram en tidning och pep till.
"Vad är det nu då Blair?" frågade Rose och böjde sig över tidningen hon också.
"Det är Felix, ni vet den där kända killen, han är så snygg att jag svimmar!" svarade Blair och viftade med handen mot ansiktet och både jag och Rose började skratta.
"Får jag se," sa jag och tog tidningen ur en snopen Blair.
"Men jag klarar mig inte utan hans ansikte!" sa Blair förfärat.
"Tyst med dig!" sa jag och smällde till henne på huvudet och skrattade.
Killen på bilden var faktiskt ganska snygg. Lång blond lugg och ett fint leende.
"Du har redan pojkvän, så jag har paxat honom!" sa Blair plötsligt och tidningen ur mina händer var borta.
"Okej, jag ger mig, han är din Blair!" skrattade jag och vände mitt ansikte upp mot solen.
Skolan gick ganska fort, och vi var nu påväg till matsalen.
"Jag får inte äta för mycket, jag är redan så tjock!" sa Rose och suckade.
"Du är inte tjock Rose!" sa både jag och Blair när vi tog tallrikar och la på lite mat.
"Men titta på er! Ni ser ut som fotomodeller med era kroppar!" sa Rose avundsjukt.
"Tyst och ät", sa jag och gick mot "vårat" bord där Luke satt och väntade.
"Hej snygging", sa Luke och pussade mig på kinden och drog ut stolen bredvid honom.
"Hej sötnos", svarade jag och log.
Vi småpratade lite om festen och retades lite med varandra. När vi var klara gick vi vidare till nästa lektion och jag gick iväg med Blair och Rose, men Luke skulle åt ett annat håll. Vi sa hejdå och gick.
Dagen gick mot sitt slut i skolan och vi gick iväg från den sista lektionen. Vi gick mot skåpen och jag höll dem i handen.
"När börjar festen då?" frågade jag och gick mot mitt skåp. Rose och Blair hade sina skåp bredvid mig.
"Tja, du kan ju komma vid klockan åtta eller något sånt där. Lite senare kommer nog alla andra", sa hon och log mot mig.
"Okej, jag kommer runt åtta då", sa jag och log tillbaka.
"Men nu måste jag hem och fixa lite!" sa Blair och tog ett skutt. Hon var tydligen riktigt glad idag.
"Och jag måste fixa mig själv!" sa Rose.
"Hehe, vi ses sen girlz!" sa jag och kramade om båda två.
Alicias normala liv, prolog
Mitt namn är Alicia Sampson och jag är snart 17 år gammal. Jag har två bästavänner som heter Blair och Rose. Jag bor hemma med min mamma, min pappa är inte död, men han jobbar så han reser runt och jag träffar honom kanske bara fyra gånger per år. Och jag saknar honom mycket.. Jag har två småsyskon, Hayley och Eddie.
Jag har även en fin pojkvän som heter Luke, och vi har varit tillsammans i ett år. Jag är populär, men jag är van. Jag är väl "rik" men jag vill helst inte se det så. Jag kan inte förstå varför folk vill ha mitt liv. Det är inte perfekt som alla tror, ingens liv är perfekt. Så varför vill alla ha det? Det kan svida riktigt hårt ibland..
