Alicias normala liv, kapitel 3
Jag vaknade av att solen lyste in genom fönstret. Jag låg i sängen med kläderna på, och hade inte täcket på mig. Vad hände igår egentligen? Jag försökte minnas men kunde inte komma ihåg vad som faktiskt hänt. Jag tog upp min Iphone ur fickan och såg att jag hade tre osvarade sms och tio missade samtal. Hm. Jag tryckte fram alla meddelanden och läste ;
Från: Rose BFF
du försvann ? vad hände ?
VART ÄR DU ?!
Från: Blair BFF
KOM HEM NU !
Från: Luke BF
FÖRLÅT !
JAG MENADE INGENTING !
DU MÅSTE TRO MIG !
Mina obesvarade samtal var från Luke, Rose och Blair. Plötsligt började jag sakta komma ihåg kvällen. Festen, en väldigt full Luke, stranden, gråt, och en kille som jag inte kom ihåg ansiktet på, men han hade hjälpt mig. Vem var det egentligen? Och Luke, vad hade hänt honom? Jag orkade inte tänka, jag bara orkade inte. Det var lördag morgon, eller nej, klockan var ett på dagen, men ändå. Jag ställde mig upp fort och blev yr, så jag var tvungen att sätta mig ner. Tårarna började rinna smått från mina ögon, men jag torkade bestämt bort dem. Jag skulle inte gråta, det ville jag verkligen inte. Vad skulle jag göra då? Jag tog på mig linne och shorts över bikinisen jag fortfarande hade på mig, gick ner för trappan, tog ett äpple och gick ut.
Jag gick en stund, men blev trött så jag satte mig på en bänk. Jag hade ingen lust alls att ringa Blair och Rose, de skulle bara vara jobbiga. Och jag orkade inte ta tag i det här med Luke. Tårarna brände innanför ögonlocken men jag höll tillbaka dem - som var en stor utmaning. Jag bara satt och tittade framför mig utan att se, och märkte inte när någon ställde sig bredvid.
"Är det ledigt här?" frågade en röst. Jag tittade upp och såg en kille med huvan över huvudet.
"Javisst..." mumlade jag och skruvade på mig.
"Tack", sa killen och satte sig ner. Jag bestämde mig för att gå hem, mamma kom kanske hem från jobbet idag. Precis när jag skulle resa mig upp så ringde min mobil. Jag tog upp den ur fickan och tittade på skärmen. Blair, super, henne ville jag ju prata med. Men det var lika bra att göra det nu, så jag svarade.
"Hej.." mumlade jag till Blair.
"Vart tog du vägen igår egentligen?! VI LETADE EFTER DIG!" skrek Blair i telefonen och jag märkte hur killen vände sitt huvud åt mitt håll av Blairs höga röst, som antagligen hördes 100 mil bort.
"Sänk rösten!" väste jag och suckade.
"Ja, men vart tog du vägen då?" sa en lite lugnare Blair.
"Jag...jag vill inte prata om det nu, i skolan kanske." sa jag och sneglade på killen som nu vänt bort ansiktet igen.
"Varför inte nu? Kom igen, berätta vad som hände, du bara försvann, och sedan stod det en full kille i hallen, som var Luke! Kan du fatta det? LUKE!" sa hon upprört. Jag orkade verkligen inte med det här. Jag orkade verkligen inte. Jag la på och kämpade mot tårarna igen. Jag stängde av telefonen och stoppade tillbaka den i fickan.
"Trubbel?" frågade killen och vände huvudet mot mitt håll men han döljde fortfarande ansiktet.
"Vad vill du mig?! KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VARA?!" Mitt tålamod hade defenitivt tagit slut och jag betedde mig som en idiot, men jag kunde inte behärska mig. Jag ställde mig upp framför honom och tårarna rann nerför kinderna; och jag stoppade dem inte den här gången.
"Förlåt", sa killen lugnt och tog ner huvan. Jag slutade plötsligt gråta och gapade antagligen ganska stort. Jag tittade in i vackra, lugna ögon, en kille med blont hår. Jag stod som paralyserad och kunde inte röra mig. Han ställde sig upp och gick förbi mig, över gatan till en bil; en svart bil med tonade rutor, och körde sedan iväg. Jag kunde fortfarande inte röra mig. Jag kände igen rösten, ansiktet och bilen. Jag visste vem det var.
Felix.
Från: Rose BFF
du försvann ? vad hände ?
VART ÄR DU ?!
Från: Blair BFF
KOM HEM NU !
Från: Luke BF
FÖRLÅT !
JAG MENADE INGENTING !
DU MÅSTE TRO MIG !
Mina obesvarade samtal var från Luke, Rose och Blair. Plötsligt började jag sakta komma ihåg kvällen. Festen, en väldigt full Luke, stranden, gråt, och en kille som jag inte kom ihåg ansiktet på, men han hade hjälpt mig. Vem var det egentligen? Och Luke, vad hade hänt honom? Jag orkade inte tänka, jag bara orkade inte. Det var lördag morgon, eller nej, klockan var ett på dagen, men ändå. Jag ställde mig upp fort och blev yr, så jag var tvungen att sätta mig ner. Tårarna började rinna smått från mina ögon, men jag torkade bestämt bort dem. Jag skulle inte gråta, det ville jag verkligen inte. Vad skulle jag göra då? Jag tog på mig linne och shorts över bikinisen jag fortfarande hade på mig, gick ner för trappan, tog ett äpple och gick ut.
Jag gick en stund, men blev trött så jag satte mig på en bänk. Jag hade ingen lust alls att ringa Blair och Rose, de skulle bara vara jobbiga. Och jag orkade inte ta tag i det här med Luke. Tårarna brände innanför ögonlocken men jag höll tillbaka dem - som var en stor utmaning. Jag bara satt och tittade framför mig utan att se, och märkte inte när någon ställde sig bredvid.
"Är det ledigt här?" frågade en röst. Jag tittade upp och såg en kille med huvan över huvudet.
"Javisst..." mumlade jag och skruvade på mig.
"Tack", sa killen och satte sig ner. Jag bestämde mig för att gå hem, mamma kom kanske hem från jobbet idag. Precis när jag skulle resa mig upp så ringde min mobil. Jag tog upp den ur fickan och tittade på skärmen. Blair, super, henne ville jag ju prata med. Men det var lika bra att göra det nu, så jag svarade.
"Hej.." mumlade jag till Blair.
"Vart tog du vägen igår egentligen?! VI LETADE EFTER DIG!" skrek Blair i telefonen och jag märkte hur killen vände sitt huvud åt mitt håll av Blairs höga röst, som antagligen hördes 100 mil bort.
"Sänk rösten!" väste jag och suckade.
"Ja, men vart tog du vägen då?" sa en lite lugnare Blair.
"Jag...jag vill inte prata om det nu, i skolan kanske." sa jag och sneglade på killen som nu vänt bort ansiktet igen.
"Varför inte nu? Kom igen, berätta vad som hände, du bara försvann, och sedan stod det en full kille i hallen, som var Luke! Kan du fatta det? LUKE!" sa hon upprört. Jag orkade verkligen inte med det här. Jag orkade verkligen inte. Jag la på och kämpade mot tårarna igen. Jag stängde av telefonen och stoppade tillbaka den i fickan.
"Trubbel?" frågade killen och vände huvudet mot mitt håll men han döljde fortfarande ansiktet.
"Vad vill du mig?! KAN DU INTE BARA LÅTA MIG VARA?!" Mitt tålamod hade defenitivt tagit slut och jag betedde mig som en idiot, men jag kunde inte behärska mig. Jag ställde mig upp framför honom och tårarna rann nerför kinderna; och jag stoppade dem inte den här gången.
"Förlåt", sa killen lugnt och tog ner huvan. Jag slutade plötsligt gråta och gapade antagligen ganska stort. Jag tittade in i vackra, lugna ögon, en kille med blont hår. Jag stod som paralyserad och kunde inte röra mig. Han ställde sig upp och gick förbi mig, över gatan till en bil; en svart bil med tonade rutor, och körde sedan iväg. Jag kunde fortfarande inte röra mig. Jag kände igen rösten, ansiktet och bilen. Jag visste vem det var.
Felix.
Kommentarer
Postat av: Sofia :*
den var JÄTTE BRA du MÅSTE fortsätta inann jag dör av nyfikenhet !!? <33 :D
Postat av: Antonia
Asså MARIE! :D
Hade ingen aning om att du skrev så bra, verkligen fängslande och..BRA! :D
Du beskriver allt så härligt och det känns som en perfekt tonårsfilm spelas upp i huvudet på mig! <3
Postat av: Karin
Bra!!!! <3 Bra!!!!
Wihiii
Ligger ju lite efter nu hahah jag måste läsa typ 100 kapitel om dan <3
Trackback
