Alicias normala liv, kapitel 7
Om jag sa nej skulle Blair bli ledsen, jag förstod ju självklart att hon ville ha någon att gå med. Men om jag sa ja, vad skulle hända där? Vad skulle Felix säga om han såg mig? Blair fick inte veta något. Hon skulle bli besviken på mig om jag inte berättade, och självklart väldigt avundsjuk. Men, jag kunde bara inte säga nej.
"Okej, jag kommer", mumlade jag och tittade ner på mina fötter.
"Tack! Jag är bara så glad nu!" sa hon och hoppade uppochner av förtjusning. Jag tittade ner på klockan, och vi började om fem minuter.
"Vi måste gå nu", sa jag och reste mig fort upp. När dagen var slut gick jag med bilen till Blair, hon tvingade mig att välja kläder redan nu till konserten.
"Sluta vara så sur, lite glad är du väl ändå?" sa hon och tittade på mig med konstig blick.
"Jaja, lite glad då", sa jag och log mot henne fast jag inte ens var lite glad. Vi gick in i mitt hus och hon sprang upp till mitt rum och in i garderoben på en gång. Jag suckade och följde efter. Jag tänkte inte sätta på mig någonting speciellt, utan tänkte ha vanliga jeans, ett svart linne och en leopardmönstrad tröja. Blair däremot letade i evigheter utan att hitta någonting i min garderob, ja, jag hade lovat henne att hon skulle få ta vad hon ville, men det var något jag ångrade. Hon valde att ta på sig en svart tight klänning och svarta tights tillslut. Och jag nästan föste ut henne ur huset när hon skulle gå hem. Klockan var nu 19.00 och jag var så trött, så jag la mig i soffan och somnade.
Jag vaknade av vibrationer i min ficka, jag hade fått sms. Jag tog upp mobilen ur fickan och läste:
Från: Felix
Har ingenting att göra har
supertråkigt ! Vill du hitta
på något ? :)))
Till: Felix
Du väckte mig .__.
Men visst, vad vill du hitta
på då ?
Från: Felix
Förlåt då :)
Jag kan hämta upp dig om
en halvtimme? Övrraskning
vart vi ska!
Till: Felix
Okej, ses :)
Överraskning? Hm, det lät misstänksamt. Jag fixade till sminket och håret, för jag hade ju trots allt grisat runt i en soffa ett tag. Sedan tog jag en handväska och la ner plånbok och mobil och lite andra bra grejer. Medans jag väntade tittade jag på tv en stund, och när det hade gått en halvtimme gick jag ut, och där stod Felix med bilen igen. Jag klev in och han granskade mig. Sedan log han.
"Du kom precis i tid, duktig flicka", sa han och flinade mot mig. Jag funderade på att ta upp något ur väskan och slå till honom, men jag ångrade mig. Vi åkte några minuter och kom fram till ett gigantiskt hus. Här kunde han väl ändå inte bo?
"Här är mitt hus", sa han och gick ut och jag följde efter. Vi gick in i huset och jag bara gapade, mitt hus var stort, men det var ingenting i jämfört med det här huset. Mitt hus kunde lika gärna varit en lekstuga. Han skrattade åt minen jag hade och gick igenom huset och ut på baksidan. Där var det den vackraste utsikten jag någonsin sett i hela mitt liv. Det var så vackert att det tog andan ur mig. Solen gick ner och speglade sig i havet. Det var ljummet i luften och jag bara stod där och njöt. Helt plötsligt tar Felix min hand och går iväg på en stig. Jag snubblar bakom honom, och när han äntligen stannade så ramlade jag rätt in i honom. Jag skrattade generat och skulle precis flytta mig lite åt sidan, men han höll kvar min hand, så jag stod kvar och tittade ut mot havet. Vi satte oss ner i gräset och bara tittade ut mot havet och Felix höll fortfarande kvar mig i handen. Han vände sig mot mig och log och jag log tillbaka.
Vi satt där en stund, men klockan var mycket och jag var tvungen att gå. Han hjälpte mig upp och gick sedan på stigen samma väg tillbaka, igenom huset och till bilen. Han släppte min hand och gick till sin sida. När vi var framme klev han ur bilen och gick till dörren som sist. Han stannade och tittade in i mina ögon.
"Nå, ska du på konserten eller inte?" frågade han och tittade roat på mig. Jag bestämde mig för att reta honom lite.
"Hm, jag vet inte riktigt.." sa jag och småskrattade.
"Snälla?" sa han och böjde sig framåt mot mig, hans andedräkt luktade mint och jag blev helt förvirrad. Han sträckte på ryggen igen och skrattade. Det där var inte rättvist, det var inte enligt reglerna! Inte för att det fanns regler men ändå. Om han bröt mot dem skulle jag också göra det.
"Okejdå", sa jag och lutade mig framåt mot honom, utan att han var beredd på det ställde jag mig på tå och pussade honom rätt på munnen. Jag flinade och gick in, och nu var det hans tur att stå där förvånad.
Inte så jättelångt nu heller, men jag ska skriva ett långt kapitel imorgon, jag lovar! :D
Så, vad tyckte ni? Ska hon satsa på honom? ;)))
"Okej, jag kommer", mumlade jag och tittade ner på mina fötter.
"Tack! Jag är bara så glad nu!" sa hon och hoppade uppochner av förtjusning. Jag tittade ner på klockan, och vi började om fem minuter.
"Vi måste gå nu", sa jag och reste mig fort upp. När dagen var slut gick jag med bilen till Blair, hon tvingade mig att välja kläder redan nu till konserten.
"Sluta vara så sur, lite glad är du väl ändå?" sa hon och tittade på mig med konstig blick.
"Jaja, lite glad då", sa jag och log mot henne fast jag inte ens var lite glad. Vi gick in i mitt hus och hon sprang upp till mitt rum och in i garderoben på en gång. Jag suckade och följde efter. Jag tänkte inte sätta på mig någonting speciellt, utan tänkte ha vanliga jeans, ett svart linne och en leopardmönstrad tröja. Blair däremot letade i evigheter utan att hitta någonting i min garderob, ja, jag hade lovat henne att hon skulle få ta vad hon ville, men det var något jag ångrade. Hon valde att ta på sig en svart tight klänning och svarta tights tillslut. Och jag nästan föste ut henne ur huset när hon skulle gå hem. Klockan var nu 19.00 och jag var så trött, så jag la mig i soffan och somnade.
Jag vaknade av vibrationer i min ficka, jag hade fått sms. Jag tog upp mobilen ur fickan och läste:
Från: Felix
Har ingenting att göra har
supertråkigt ! Vill du hitta
på något ? :)))
Till: Felix
Du väckte mig .__.
Men visst, vad vill du hitta
på då ?
Från: Felix
Förlåt då :)
Jag kan hämta upp dig om
en halvtimme? Övrraskning
vart vi ska!
Till: Felix
Okej, ses :)
Överraskning? Hm, det lät misstänksamt. Jag fixade till sminket och håret, för jag hade ju trots allt grisat runt i en soffa ett tag. Sedan tog jag en handväska och la ner plånbok och mobil och lite andra bra grejer. Medans jag väntade tittade jag på tv en stund, och när det hade gått en halvtimme gick jag ut, och där stod Felix med bilen igen. Jag klev in och han granskade mig. Sedan log han.
"Du kom precis i tid, duktig flicka", sa han och flinade mot mig. Jag funderade på att ta upp något ur väskan och slå till honom, men jag ångrade mig. Vi åkte några minuter och kom fram till ett gigantiskt hus. Här kunde han väl ändå inte bo?
"Här är mitt hus", sa han och gick ut och jag följde efter. Vi gick in i huset och jag bara gapade, mitt hus var stort, men det var ingenting i jämfört med det här huset. Mitt hus kunde lika gärna varit en lekstuga. Han skrattade åt minen jag hade och gick igenom huset och ut på baksidan. Där var det den vackraste utsikten jag någonsin sett i hela mitt liv. Det var så vackert att det tog andan ur mig. Solen gick ner och speglade sig i havet. Det var ljummet i luften och jag bara stod där och njöt. Helt plötsligt tar Felix min hand och går iväg på en stig. Jag snubblar bakom honom, och när han äntligen stannade så ramlade jag rätt in i honom. Jag skrattade generat och skulle precis flytta mig lite åt sidan, men han höll kvar min hand, så jag stod kvar och tittade ut mot havet. Vi satte oss ner i gräset och bara tittade ut mot havet och Felix höll fortfarande kvar mig i handen. Han vände sig mot mig och log och jag log tillbaka.
Vi satt där en stund, men klockan var mycket och jag var tvungen att gå. Han hjälpte mig upp och gick sedan på stigen samma väg tillbaka, igenom huset och till bilen. Han släppte min hand och gick till sin sida. När vi var framme klev han ur bilen och gick till dörren som sist. Han stannade och tittade in i mina ögon.
"Nå, ska du på konserten eller inte?" frågade han och tittade roat på mig. Jag bestämde mig för att reta honom lite.
"Hm, jag vet inte riktigt.." sa jag och småskrattade.
"Snälla?" sa han och böjde sig framåt mot mig, hans andedräkt luktade mint och jag blev helt förvirrad. Han sträckte på ryggen igen och skrattade. Det där var inte rättvist, det var inte enligt reglerna! Inte för att det fanns regler men ändå. Om han bröt mot dem skulle jag också göra det.
"Okejdå", sa jag och lutade mig framåt mot honom, utan att han var beredd på det ställde jag mig på tå och pussade honom rätt på munnen. Jag flinade och gick in, och nu var det hans tur att stå där förvånad.
Inte så jättelångt nu heller, men jag ska skriva ett långt kapitel imorgon, jag lovar! :D
Så, vad tyckte ni? Ska hon satsa på honom? ;)))
Kommentarer
Postat av: Sara Hedström
Snacka om JAAA!! :D:D
du vet vad jag tycker om andra noveller osv, och jag antar att du tänker på det som både du och jag säger ^^ men ärligt du är JÄTTE DUKTIG!! du borde bli en författre! ;D <33
Postat av: melina
gud han kille är som en i mina drömmar<3
Postat av: Olivia :D
JAAA!!!!!
du borde bli författare :D <3
Postat av: Antonia!
Ja jag tycker faktiskt det!
Hon blir ju lite irriterad på honom men det verkar som om han bara vill komma närmare henne och lära känna henne, han vet bara inte hur...
puss&kram
Trackback
