Alicias normala liv, kapitel 21
Förra kapitlet: Jag vaknade av att Felix fortfarande höll om mig. Jag vände mig om och såg in i Felix ögon.
"Godmorgon", sa han och pussade mig på näsan.
"Ska vi gå upp och äta frukost?" frågade jag och ställde mig upp. Han tog min hand och vi gick nedför trappan in i köket. Det första jag märkte var att det var någon som var i köket. Det andra var att personen pratade med någon i telefon argt. Det tredje var att det var min pappa. Han upptäckte oss och tittade på våra sammanlänkade händer. Man såg att han skulle tappa telefonen närsomhelst.
Vad gjorde pappa här? Var min första tanke.
"Jag ringer dig sen", sa pappa tonlöst och la på med den han pratade med. Jag släppte Felix hand och sprang fram till pappa och kramade honom hårt.
"Jag har saknat dig jättemycket!" sa jag och kramade honom hårdare.
"Jag har saknat dig också, men jag måste ringa några på jobbet. Jag vill prata med dig sen om några saker", sa han och tittade allvarligt på mig och blängde lite på Felix. Han tog bort mina armar runt halsen och gick in i sovrummet. Jag stod kvar och tittade efter honom. Jag har inte sett honom på ett halvår, och han vill knappt ge mig en kram? Jag harklade mig lite och började ta fram frukost. Jag lyssnade mest när Felix pratade på och mm:ade och aa:ade där jag tyckte det passade. Efter ett tag kom pappa ut med sina resväskor och pratade argt i telefon igen.
"Nej, jag tänker inte...nej sa jag! Ja, jag kommer sova på hotell. Ja. Vaddå kommer inte hem förrän imorgon? Jaha, jaja. Hejdå då." Han nästan sprang ut och jag hann inte ens säga hejdå. Jag bara satt och tittade på dörren som om jag väntade på att han skulle komma tillbaka till oss. Felix hade tydligen inte märkt att jag inte sa något alls. Jag såg i ögonvrån att han tog upp mobilen och rynkade pannan.
"Tyvärr, jag måste dra. Intervju snart", sa han och pussade mig på pannan. Jag gick med honom till hallen och lutade mig mot väggen när han satte på sig sina kläder. När han hade gått gick jag direkt till ett skåp och tog fram choklad - någon gång måste man få tjocka upp sig när man mår dåligt. Jag slängde mig i soffan med en filt och försökte vila. Det gick inget vidare. Jag satte på tvn och började zappa mellan olika kanaler, och tillslut orkade jag inte leta mer så jag tittade på något matlagningsprogram.
Jag vaknade av ett surrande ljud från mobilen och då märkte jag hur ont i nacken jag hade. Jag hävde upp mig med ena armbågen och försökte sätta mig upp. Fest hos mig 2nite, så bring your friends and come to my place! stod det. Vem orkar gå på fest nu? När jag tänkt en stund kom jag på att det kanske var en bra idé. Jag behövde ju inte direkt bli full eller något. Jag kunde hänga med lite vänner...om jag nu hade några kvar. Jag bestämde mig trots allt för att gå och gick upp för att fixa mig. Då hade jag i alla fall något att göra och det var jag glad för.
Jag gick in i huset och kände på en gång stämningen. Jag trängde mig fram mellan alla människor, tog nån dricka och snackade med folk. Jag var tydligen väldigt populär nu när jag kände Felix. Jag ville ju inte utnyttja honom, men just nu kändes det ändå väldigt bra. Det kändes liksom som den gamla Alicia. Den jag var förut. Livet med Blair och Rose. Fest varje helg, pyjamaspartyn, spökhistorier. Allt det där som de flesta andra bästa vänner gjorde.
"Så du är här", sa Blairs röst bakom mig och jag vände mig om. Hennes ögon rullade över min kropp med avsmak, och jag antog att hon gjorde det för att göra mig osäker. Synd, för det funkade inte. Jag gav henne en blick som alltid gjorde så att hon lydde mig när vi var bästa vänner, vad det än handlade om. Den gav ingen effekt, utan hon lutade sig bara närmare.
"Ja, det är jag. Och vet du vad? Jag har kul." Jag lutade mig ännu närmare och blängde på henne. Då upptäckte jag att Rose stod bredvid henne och såg rädd ut. Hon var alltid 'fredstypen'. Skulle alltid göra fred när man bråkade med någon, men nu vågade hon tydligen inte det, och det var kanske tur.
"Jag är förvånad över att Felix fortfarande inte gjort slut med dig, att han inte ser hur falsk du är", sa hon och himlade med ögonen. Okej, där gick gränsen. Det kändes som att allt gick i slow motion, jag lyfte mitt glas och hällde allt över henne.
"Jag är förvånad över att du lever." Hon skrek till av chock, hoppade på mig och började slå mig med sin handväska, och jag drog i hennes hår. Alla runt omkring samlades runt oss för att titta. Någon tog tag i mig bakifrån och drog mig ifrån Blair. Rose hade tagit tag i henne och drog henne bort. Hon viskade något i Blairs öra och släpade iväg med henne. Jag ryckte mig loss från den som höll i mig, blängde på alla som tittade, rättade till kläderna och gick iväg. Jag började dricka igen, lite till och sedan mer.
Det kändes på nåt sätt att det här hänt förut. Jag grät, vid en trottoarkant och spydde. Allt snurrade omkring mig och jag kände verkligen för att lägga mig ner. Jag visste inte vad som skulle hända, och jag visste inte vad som hade hänt. Allt var suddigt. Jag visste inte heller hur länge jag suttit där. Jag ville att Felix skulle vara med mig. Jag började rota i min väska och lyckades efter en ganska lång tid av letande hitta min mobil. Jag letade igenom kontakterna och hittade Felix. Det gick några signaler innan han svarade.
"Hej, det är Felix." Jag började hulka fram lite ord som var totalt osamanhängande och han hörde antagligen ingenting.
"Alicia? Vad har hänt? Vart är du?" frågade han och man hörde hur orolig han var.
"Jag vet inte, på en trottoar", sa jag och började gråta mer.
"Titta om det finns skyltar runt omkring." Jag började leta, men mitt huvud snurrade så det var svårt. Jag sa addressen till honom och jag hörde att han sprang.
"Jag kommer snart, stanna där du är, och lägg inte på." I bakrunden hörde jag att han stängde en bildörr.
Felix bokstavligt talat släpade med mig in i huset. Jag visste inte vart någonstans jag var, om det var hos mig eller Felix. Han drog med mig uppför trappan och in i något rum, och då såg jag att det var hemma hos Felix. Han drog av mig mina kläder så att jag stod där i underkläder. Jag satte mina armar i kors för att det var så kallt.
"Jag fryser", gnällde jag och gick mot sängen.
"Vänta lite, jag hämtar en tröja åt dig", svarade han från garderoben. Han kom tillbaka med en stor T-shirt och satte på mig den, och jag var inte så hjälpsam direkt. Jag krånglade och fnittrade hela tiden. När han var klar la jag mig direkt och somnade,
Äntligen klar! Jag har skrivit på den här i flera dagar, men det har liksom tagit stopp varje gång jag börjat :p
jag ska åka till stockholm nu i veckan, och kommer inte kunna skriva något.
Men jag tänkte att jag kanske kan skriva två kapitel och ha som tidsinställda inlägg, är det okey ? :)
det är ganska händelsefyllda kapitel enligt mig, men vill ni ha det så eller ska jag ta det lite mer lungt ? ;)
äntligen!!! har redan läst det typ 4 gånger<3
jag tycker att det ska vara ganska händelserikt men inte för mycket, om du förstår hur jag menar;) föresten tack för att du la till mig på bloglovin!!
längtar till dom tidsinställde inläggen kommer!!<33
kraM
(föresten ha det så kul i stockholm!)
följ gärna min blog (a
hej kolla gärna in på min blogg:P
sv: tack så jätte mycket! det värmer att du tycker det;)<3 kraM
Jättebra!
