Alicias normala liv, kapitel 15
Förra kapitlet: "Vår tur!" sa Nikki och vi sprang in på rummen. Jag satte på mig avslutnings outfiten jag hade köpt, och gick ut till vardagsrummet. Man såg att killarna tyckte det var snyggt, särskilt Felix som inte slutade stirra. Daniel rörde handen framför hans ansikte, så att han skulle vakna lite. Han rörde på sig, och sa ....
"Nice." Jaha, ja vad kan man förvänta sig av killar egentligen?
"Är det allt ni har att säga?" frågade jag och log retsamt. De skrattade och vi satte oss i soffan. Dagen gick fort och jag var tvungen att gå. Jag kramade alla och sa hejdå. Väl hemma så var klockan ganska mycket, så jag bestämde mig för att gå och lägga mig.
"Har du hört det där om Alicia?" hörde jag röster säga runt omkring mig. Vad var det med mig egentligen? Vad hade jag gjort? Jag såg Blair i korridoren le nöjt. Jag blev förbannad när jag förstod att det var hon som hade sagt något. Jag gick med bestämda steg mot henne. Hon upptäckte mig och viskade något till hennes kompisar bredvid henne som skrattade.
"Vad har du gjort? frågade jag ganska uppretad.
"Jag tyckte bara att folk behövde få veta lite mer om ditt liv.." sa hon och skrattade, och tjejerna hakade på.
"Vad menar du med det? Vad har jag gjort dig?" sa jag förvånad, ledsen och arg på samma gång.
"Vad du har gjort? Du frågar mig vad du har gjort?! Den enda som någonsin betyder något är du, jag bara går bredvid dig osynlig! Du är den enda som syns! Vet du hur jobbigt det är? Att aldrig någon bryr sig om min åsikt?" sa hon upprört.
"Jag visste aldrig att du kände så Blair.. Men grejen är den att jag inte vill ha det så. Jag vill inte vara den jag är!" sa jag mjukt.
"Det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte, från och med nu är det du som ska veta hur det känns. Ha det så kul med alla som vet dina hemligheter," sa hon hånfullt.
"Vad har du sagt?" sa jag med sammanbitna tänder.
"Din pappa, Luke, allt du ville att jag inte skulle säga", sa hon och skulle vända sig om, men jag tog tag i hennes arm och smällde till henne med handflatan hårt på kinden. Alla blev tysta.
"Alicia, jag trodde aldrig någonsin att du skulle uppföra dig så här", sa Mrs. Brown, våran rektor. Jag suckade och tittade ner i golvet.
"Förlåt Mrs. Brown, jag hade haft en väldigt dålig dag om du förstår", sa jag uppgivet.
"Dålig dag eller inte, så gör man absolut inte såhär!" sa hon och tittade allvarligt på mig.
"Jag vet, förlåt. Jag lovar att aldrig göra det igen", sa jag svagt.
"Det hoppas jag verkligen Alicia. Jag trodde inte det här om dig, och jag vet att du är duktig på att uppföra dig bra, så jag kommer inte ringa dina föräldrar och jag kommer inte stänga av dig från skolan. Men om detta händer igen så är jag tvungen att göra det", sa hon och jag suckade igen. Som att mina föräldrar skulle bry sig? De har aldrig tid för mig.
"Jag ska aldrig göra det igen", lovade jag och gick mot dörren.
"Det hoppas jag verkligen", muttrade Mrs. Brown bakom några papper.
"Menar du allvar? Var det girlfight i en korridor och alla tittade på? Wow, det var modigt" sa Felix och tittade på mig där jag satt i hans soffa. Jag ville inte gå hem, så jag hade gått till honom istället.
"Det här är inget att skämta om Felix.." sa jag och stängde ögonlocken för att kämpa emot tårarna, jag menar han hade ju nästan bara sett mig gråta hela tiden, ganska pinsamt.
"Förlåt", sa han och kramade mig. Jag kände mig lugnad av hans närhet och tryckte mitt ansikte mot hans tröja när han smekte mig på ryggen. Vem hade trott att en kändis skulle vara så här .. vanlig? Jag trodde att de flesta förändrades väldigt mycket, men Felix var den han var, sig själv. Han vaggade mig fram och tillbaka åt sidorna och nynnade på en av hans låtar. Vi satt så en ganska lång stund, tills jag inte var lika ledsen längre. Jag släppte honom och lutade mig bakåt i soffan. Jag tittade in i hans ögon och fastnade totalt. Hans ansikte var felfritt, från hårbottnen till hakan, om jag ska vara ärlig var han vacker där han satt när solen lyste in genom de stora fönstrerna. Han tog min hand och började massera mina fingrar. Jag tvingade mig själv att sluta titta på honom och stirrade på min andra hand istället. Jag kände hur färgen letade sig upp på mina kinder och jag lät håret falla fram. Han släppte min hand och strök bort det från mitt ansikte. Jag gjorde ett misstag och tittade på honom igen. Han stirrade på mina läppar...
FELIX PERSPEKTIV
Hon var så vacker, fin, perfekt. Den vackra, oemotståndliga färgen på hennes kinder gjorde det inte lättare för mig att motstå henne. Hon var höjden av perfektion. Trots att vi inte känt varandra så länge hade vi dragits närmare och närmare varandra. Hon stirrade på mig blygt under sin lugg. Jag stirrade på hennes läppar och kom exakt ihåg hur det kändes med dem mot mina. Jag tog steget och böjde mig framåt mot henne. Precis när jag snuddade vid henne läppar hörde vi hur dörren flög upp. Alicia vaknade till och hoppade bakåt. Någon sekund efter kom Shane, Nikki och Daniel in i rummet.
"Gör ni?" frågade Daniel och slängde sig i soffan. Jag försökte låta bli att visa hur besviken jag var och skrattade.
"Ingenting speciellt", sa jag och såg hur Alicias kinder blev röda. Nikki tittade misstänksamt mellan mig och Alicia. Daniel och Shane märkte uppenbarligen inte att det var lite stel stämning.
"Gud vad jag är hungrig", sa Shane och gick mot köket. Nikki och Daniel instämde och följde efter.
ALICIAS PERSPEKTIV
Felix harklade sig och jag tittade på honom.
"Kan inte jag få följa med dig till skolan imorgon?" frågade han. Jag blev väldigt förvånad. Varför ville han det egentligen? Och nu när allt var så konstigt i skolan..
"Jag vet inte..." sa jag och tittade ner.
"Snälla?" frågade han och tog upp mitt ansikte med sitt finger, och jag blev hypnotiserad av hans ögon.
"O-okej", stammade jag fram. Jag reste mig upp fort när de andra kom in igen. Nikki tittade lite retsamt på oss.
"Jag måste gå nu.." sa jag och gick till hallen. Nikki sprang efter, och petade på mig. Hon pekade in i vardagsrummet, på mig och gjorde sedan ett hjärta och såg frågande ut. Jag antar hon ville veta om något var på gång. Jag ryckte på axlarna osäkert, och hon började skratta. Felix och de andra kom och hon tystnade på en gång. Felix och jag bestämde att han skulle hämta upp mig klockan åtta på morgonen. Jag sa hejdå till alla och gick hem.
Nu får ni faktiskt för gurkmajonesarn kommentera ! MINST 5 !
ehehe .......
men vet ni vad ?
JAG VET PRECIS VAD SOM SKA HÄNDA I NÄSTA KAPITEL,
SÅ DET KOMMER KOMMA GANSKA SNART!
idag kanske ..... ?
KOMMENTERA
TACK O HEJ ALBATROSSMAKADEJ
"Nice." Jaha, ja vad kan man förvänta sig av killar egentligen?
"Är det allt ni har att säga?" frågade jag och log retsamt. De skrattade och vi satte oss i soffan. Dagen gick fort och jag var tvungen att gå. Jag kramade alla och sa hejdå. Väl hemma så var klockan ganska mycket, så jag bestämde mig för att gå och lägga mig.
"Har du hört det där om Alicia?" hörde jag röster säga runt omkring mig. Vad var det med mig egentligen? Vad hade jag gjort? Jag såg Blair i korridoren le nöjt. Jag blev förbannad när jag förstod att det var hon som hade sagt något. Jag gick med bestämda steg mot henne. Hon upptäckte mig och viskade något till hennes kompisar bredvid henne som skrattade.
"Vad har du gjort? frågade jag ganska uppretad.
"Jag tyckte bara att folk behövde få veta lite mer om ditt liv.." sa hon och skrattade, och tjejerna hakade på.
"Vad menar du med det? Vad har jag gjort dig?" sa jag förvånad, ledsen och arg på samma gång.
"Vad du har gjort? Du frågar mig vad du har gjort?! Den enda som någonsin betyder något är du, jag bara går bredvid dig osynlig! Du är den enda som syns! Vet du hur jobbigt det är? Att aldrig någon bryr sig om min åsikt?" sa hon upprört.
"Jag visste aldrig att du kände så Blair.. Men grejen är den att jag inte vill ha det så. Jag vill inte vara den jag är!" sa jag mjukt.
"Det spelar ingen roll. Jag bryr mig inte, från och med nu är det du som ska veta hur det känns. Ha det så kul med alla som vet dina hemligheter," sa hon hånfullt.
"Vad har du sagt?" sa jag med sammanbitna tänder.
"Din pappa, Luke, allt du ville att jag inte skulle säga", sa hon och skulle vända sig om, men jag tog tag i hennes arm och smällde till henne med handflatan hårt på kinden. Alla blev tysta.
"Alicia, jag trodde aldrig någonsin att du skulle uppföra dig så här", sa Mrs. Brown, våran rektor. Jag suckade och tittade ner i golvet.
"Förlåt Mrs. Brown, jag hade haft en väldigt dålig dag om du förstår", sa jag uppgivet.
"Dålig dag eller inte, så gör man absolut inte såhär!" sa hon och tittade allvarligt på mig.
"Jag vet, förlåt. Jag lovar att aldrig göra det igen", sa jag svagt.
"Det hoppas jag verkligen Alicia. Jag trodde inte det här om dig, och jag vet att du är duktig på att uppföra dig bra, så jag kommer inte ringa dina föräldrar och jag kommer inte stänga av dig från skolan. Men om detta händer igen så är jag tvungen att göra det", sa hon och jag suckade igen. Som att mina föräldrar skulle bry sig? De har aldrig tid för mig.
"Jag ska aldrig göra det igen", lovade jag och gick mot dörren.
"Det hoppas jag verkligen", muttrade Mrs. Brown bakom några papper.
"Menar du allvar? Var det girlfight i en korridor och alla tittade på? Wow, det var modigt" sa Felix och tittade på mig där jag satt i hans soffa. Jag ville inte gå hem, så jag hade gått till honom istället.
"Det här är inget att skämta om Felix.." sa jag och stängde ögonlocken för att kämpa emot tårarna, jag menar han hade ju nästan bara sett mig gråta hela tiden, ganska pinsamt.
"Förlåt", sa han och kramade mig. Jag kände mig lugnad av hans närhet och tryckte mitt ansikte mot hans tröja när han smekte mig på ryggen. Vem hade trott att en kändis skulle vara så här .. vanlig? Jag trodde att de flesta förändrades väldigt mycket, men Felix var den han var, sig själv. Han vaggade mig fram och tillbaka åt sidorna och nynnade på en av hans låtar. Vi satt så en ganska lång stund, tills jag inte var lika ledsen längre. Jag släppte honom och lutade mig bakåt i soffan. Jag tittade in i hans ögon och fastnade totalt. Hans ansikte var felfritt, från hårbottnen till hakan, om jag ska vara ärlig var han vacker där han satt när solen lyste in genom de stora fönstrerna. Han tog min hand och började massera mina fingrar. Jag tvingade mig själv att sluta titta på honom och stirrade på min andra hand istället. Jag kände hur färgen letade sig upp på mina kinder och jag lät håret falla fram. Han släppte min hand och strök bort det från mitt ansikte. Jag gjorde ett misstag och tittade på honom igen. Han stirrade på mina läppar...
FELIX PERSPEKTIV
Hon var så vacker, fin, perfekt. Den vackra, oemotståndliga färgen på hennes kinder gjorde det inte lättare för mig att motstå henne. Hon var höjden av perfektion. Trots att vi inte känt varandra så länge hade vi dragits närmare och närmare varandra. Hon stirrade på mig blygt under sin lugg. Jag stirrade på hennes läppar och kom exakt ihåg hur det kändes med dem mot mina. Jag tog steget och böjde mig framåt mot henne. Precis när jag snuddade vid henne läppar hörde vi hur dörren flög upp. Alicia vaknade till och hoppade bakåt. Någon sekund efter kom Shane, Nikki och Daniel in i rummet.
"Gör ni?" frågade Daniel och slängde sig i soffan. Jag försökte låta bli att visa hur besviken jag var och skrattade.
"Ingenting speciellt", sa jag och såg hur Alicias kinder blev röda. Nikki tittade misstänksamt mellan mig och Alicia. Daniel och Shane märkte uppenbarligen inte att det var lite stel stämning.
"Gud vad jag är hungrig", sa Shane och gick mot köket. Nikki och Daniel instämde och följde efter.
ALICIAS PERSPEKTIV
Felix harklade sig och jag tittade på honom.
"Kan inte jag få följa med dig till skolan imorgon?" frågade han. Jag blev väldigt förvånad. Varför ville han det egentligen? Och nu när allt var så konstigt i skolan..
"Jag vet inte..." sa jag och tittade ner.
"Snälla?" frågade han och tog upp mitt ansikte med sitt finger, och jag blev hypnotiserad av hans ögon.
"O-okej", stammade jag fram. Jag reste mig upp fort när de andra kom in igen. Nikki tittade lite retsamt på oss.
"Jag måste gå nu.." sa jag och gick till hallen. Nikki sprang efter, och petade på mig. Hon pekade in i vardagsrummet, på mig och gjorde sedan ett hjärta och såg frågande ut. Jag antar hon ville veta om något var på gång. Jag ryckte på axlarna osäkert, och hon började skratta. Felix och de andra kom och hon tystnade på en gång. Felix och jag bestämde att han skulle hämta upp mig klockan åtta på morgonen. Jag sa hejdå till alla och gick hem.
Nu får ni faktiskt för gurkmajonesarn kommentera ! MINST 5 !
ehehe .......
men vet ni vad ?
JAG VET PRECIS VAD SOM SKA HÄNDA I NÄSTA KAPITEL,
SÅ DET KOMMER KOMMA GANSKA SNART!
idag kanske ..... ?
KOMMENTERA
TACK O HEJ ALBATROSSMAKADEJ
Kommentarer
Postat av: Olivia :)
Alltså Marie du är så jävla duktig! du måste göra en bok om det här! fortsätt skriva <3
Postat av: Anonym
Har setat fastklistrad i soffan och läst ALLA kapitel! En efter en utan avbrott! :D
Såå sjukt bra!
Postat av: Sara Hedström
ohlala, något på gång här! ;)
Men seriöst Marie, jag hoppas verkligen att du tar åt dig av allt beröm för allt är sant, du är så himla duktig! :) <3
I♥U!
Postat av: Julia Öhman :D<3
Du är super duktig på att skriva!!! :D <3
Postat av: Karin
Bra!!! <3
Trackback
