Alicias normala liv, kapitel 2
Jag gick hem till vårat stora hus och klev in. Jag gick först mot köket och tog ett äpple, för jag var vrålhungrig. Jag gick in till mitt rum och satte på datorn, det var många inne på msn och de frågade om jag skulle till festen, men jag orkade inte med dem, så jag gjorde så att jag visades offline. Jag loggade in på twitter och twittrade lite om festen. Sedan loggade jag in på bloggen och la ut ett inlägg också, så det skulle nog komma ganska många till festen. Klockan var nu fem, och jag hade ingenting att göra, så jag kunde lika gärna fixa iordning mig. Jag gick mot min stora garderob - som var ett rum - och började leta efter någon bikini. Jag valde en vit med rosa prickar på, och sedan skulle jag välja en klänning. Jag letade runt lite och hittade en gullig klänning som var rosa som gick ner till knäna. Jag satte på mig bikinin och klänningen, sedan fixade jag lite lätt makeup, jag visste inte om jag skulle bada, så jag tog inte mycket och en vattenfast mascara. Håret lät jag vara, det fick hänga ner för axlarna, kändes så onödigt att platta eller locka det om vi nu skulle bada.
Jag bestämde mig för att smsa Rose och fråga om hon också var klar.
Till: Rose BFF
heyy girl, taggad ?
är klar nu & undrade om
du ville göra något innan
festen. with love / a
Jag väntade en stund men fick inget svar så jag fick väl hitta på något själv. Jag tog på mig ett par sandaler och gick ut i värmen. Solen lyste starkt i ögonen och jag stod och njöt en stund. Sedan gick jag ut ifrån gården och ner mot gatan. Jag gick en stund utan mål och solade armarna och benen under tiden. Jag svängde ner mot en strand och gick mot vattnet. Jag gick runt lite vid vattnet och hade det mysigt. När jag tittade på klockan var den helt plötsligt halv åtta. Shit! Jag gick mot gatan igen och gick fort mot Blairs hus. När jag kom fram var den tack och lov fem i åtta, så jag kom inte försent i alla fall. Jag gick in i huset och ropade på Blair.
"Här ute!" sa någon ute vid poolen, och jag gick dit. Där satt Rose och Blair och pratade med fötterna i poolen.
"Varför svarade du inte på mitt sms Rose?" sa jag lite småsurt.
"Förlåt, jag glömde min mobil hemma och jag gick för länge sedan hit så jag har inte kunnat svara", sa hon ursäktande och log mot mig.
"Jaha", svarade jag bara och satte mig i en solstol. Det plingade på dörren och Blair sprang till dörren för att öppna, och huset fylldes med skratt och prat. De gick mot poolen och hälsade på oss. Blair skruvade upp musiken och hoppade i poolen. Jag valde att inte hoppa i poolen utan skrattade bara åt alla som fjantade sig och skvätte vatten på varandra, och pratade med de som pratade med mig.
En helt slut Blair kom och satte sig i solstolen bredvid mig och skrattade lite.
"Har du kul?" frågade jag och skrattade åt den helt dyngsura Blair.
"Jag har jättekul! Har du kul då? Vart är Luke förresten? Han skulle väl komma idag?" frågade Blair.
"Jag vet faktiskt inte vart han är", sa jag och blev plötsligt orolig.
"Han kommer säkert snart, klockan är ju bara 22.00 nu så han kommer nog", sa hon för att lugna mig, och det funkade, klockan var ju inte så mycket än..
"Visste du att Felix är här i California?" frågade Blair och lyste upp.
"Vem då? Vem är Felix?" frågade jag förvirrad.
"Sångaren! Den snygge du vet?" svarade hon och skrattade åt mitt fina minne i huvudet.
"Just det, nej, det visste jag faktiskt inte, men kul för dig!" sa jag och skrattade.
"Ja, men nu ska jag bada lite till, hejdå sålänge!" sa Blair och slängde sig i poolen.
Jag skrattade åt henne, hon var så gullig.
När de flesta tog det lugnt och pratade med varandra plingade det på dörren. Det var ingen annan än jag som märkte det så jag gick mot dörren och öppnade. Det stod en man där och jag kände plötsligt igen honom, men personen som stod där var inte Luke, eller jo det var det, men Luke hade rufsigt hår, skrynklig tröja och höll en flaska i handen.
"L-luke?" viskade jag försiktigt.
"Heyy babe, hur är det?" sluddrade personen som tydligen var Luke fram.
"Är du full? Kom Luke, vi måste hämta hjälp, du är jättefull!" sa jag förskräckligt. Luke hade aldrig blivit såhär full när jag var tillsammans med honom, han drack bara lite.
"Nejj, kom babe, så gosar vi lite istället!" sa Luke och tryckte mig mot väggen.
"Släpp mig Luke, du är full! Släpp mig!" sa jag men det hjälpte inte, Luke tryckte sina läppar mot min hals och kladdade på min kropp.
"SLÄPP MIG LUKE!" skrek jag och smällde till honom på kinden. En väldigt förvånad Luke vinglade till men återfann balansen. Jag tittade förfärat på honom och sprang iväg, ut, ut genom dörren, bort, bort härifrån.
Jag tittade mig omkring och insåg vart jag hade gått. Jag var vid stranden. Jag tänkte inte gå tillbaka nu, aldrig i livet. Jag gick och satte mig på sanden. Mitt hjärta gick sönder och jag började gråta. Helt plötsligt kom jag och tänka på pappa, som jag skulle få träffa om två veckor och mitt hjärta smulades nu sönder. Jag saknade honom så mycket! Alltid när jag blev ledsen började jag tänka på pappa, det blev alltid så. Jag var ganska sårbar och grät mycket när ingen såg. I skolan var jag populära Alicia, och hemma var jag sårbara Alicia. Det värsta var att jag inte vågade ringa pappa, det skulle leda till att jag började gråta och om jag var olycklig skulle pappa också bli det. Jag visste att pappa försörjde familjen, men jag saknade honom verkligen. Steg i sanden hördes plötsligt och jag tittade rädd upp, bara det inte var någon som kidnappade mig, eller det spelade ingen roll när jag tänkte efter, plötsligt längtade jag efter att få dö.
"Hey, hur är det?" frågade en röst försiktigt. Det var så mörkt att jag inte såg vem det var men det verkade vara en snäll person i alla fall, som verkade vara i min ålder. Jag torkade bort tårarna fort men det kom bara nya hela tiden. Personen böjde sig ner och höll om mig, det var bra, för om personen inte gjort det hade jag förmodligen gått sönder..
Jag grät en stund, flera timmar kändes det som och personen stod kvar. Jag kunde ju inte sitta och grina som ett litet barn! Vad höll jag på med egentligen?! Jag reste mig fort upp och torkade snabbt bort tårarna. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta igen.
"Hur mår du?" frågade personen igen.
"Jag mår fint, fint, jättebra..." sa jag och försökte le, men det blev nog bara en grimas.
"Du ser ut att inte ..." började personen men avbröt sig.
Det hade blivit väldigt mörkt nu och jag såg fortfarande inte vem det var, men det var defenitivt en kille.
"Jag måste gå hem nu.." började jag och gick mot gatan.
"Du borde inte vara ute vid den här tiden, klockan är snart 02.00." sa han och följde efter.
"Vad gör du ute själv egentligen?" sa jag lite surt, eftersom att jag faktiskt kan ta hand om mig om han inte trodde det. Jag var inte helt dum i huvudet.
"Eh, jag gömmer mig." sa han och böjde ner huvudet.
"Jaha...." sa jag oförstående - jag var för trött för att förstå något.
"Hursomhelst så borde du inte vara ute helt själv, jag kan skjutsa hem mig om du vill?" frågade han.
"Jag kan gå," sa jag kort.
"Jag skjutsar hem dig, vart bor du?" frågade han bestämt. Jag orkade verkligen inte protestera.
"Ungefär fem kvarter bort, vid Angelway 6." svarade jag.
"Kom, här är bilen." sa han och gick mot en bil med tonade rutor. Det verkade lite misstänksamt men jag hoppade in i bilen i alla fall. Jag klev in i bilen där fram och han satte på mig bältet, eftersom jag inte orkade själv. Jag lutade huvudet mot bilfönstret och somnade med en gång.
Jag vaknade av att händer höll om mig, var det någon som bar mig? Jag försökte öppna ögonen, och såg lite suddigt. Den som bar mig tog våran nyckel ur krukan som vi brukar ha våran extra nyckel. Vad höll denna person på med? Vad är det som händer? tänkte jag trött. Personen bar in mig i huset och gick uppför trappan och in i mitt rum, personen släppte ner mig på sängen och jag tvingade mig att öppna ögonen. Någon satt på sängen och tittade på mig. Det sista jag såg var en killes ansikte, någon snygg kille. Sedan blundade jag och somnade.
Jag bestämde mig för att smsa Rose och fråga om hon också var klar.
Till: Rose BFF
heyy girl, taggad ?
är klar nu & undrade om
du ville göra något innan
festen. with love / a
Jag väntade en stund men fick inget svar så jag fick väl hitta på något själv. Jag tog på mig ett par sandaler och gick ut i värmen. Solen lyste starkt i ögonen och jag stod och njöt en stund. Sedan gick jag ut ifrån gården och ner mot gatan. Jag gick en stund utan mål och solade armarna och benen under tiden. Jag svängde ner mot en strand och gick mot vattnet. Jag gick runt lite vid vattnet och hade det mysigt. När jag tittade på klockan var den helt plötsligt halv åtta. Shit! Jag gick mot gatan igen och gick fort mot Blairs hus. När jag kom fram var den tack och lov fem i åtta, så jag kom inte försent i alla fall. Jag gick in i huset och ropade på Blair.
"Här ute!" sa någon ute vid poolen, och jag gick dit. Där satt Rose och Blair och pratade med fötterna i poolen.
"Varför svarade du inte på mitt sms Rose?" sa jag lite småsurt.
"Förlåt, jag glömde min mobil hemma och jag gick för länge sedan hit så jag har inte kunnat svara", sa hon ursäktande och log mot mig.
"Jaha", svarade jag bara och satte mig i en solstol. Det plingade på dörren och Blair sprang till dörren för att öppna, och huset fylldes med skratt och prat. De gick mot poolen och hälsade på oss. Blair skruvade upp musiken och hoppade i poolen. Jag valde att inte hoppa i poolen utan skrattade bara åt alla som fjantade sig och skvätte vatten på varandra, och pratade med de som pratade med mig.
En helt slut Blair kom och satte sig i solstolen bredvid mig och skrattade lite.
"Har du kul?" frågade jag och skrattade åt den helt dyngsura Blair.
"Jag har jättekul! Har du kul då? Vart är Luke förresten? Han skulle väl komma idag?" frågade Blair.
"Jag vet faktiskt inte vart han är", sa jag och blev plötsligt orolig.
"Han kommer säkert snart, klockan är ju bara 22.00 nu så han kommer nog", sa hon för att lugna mig, och det funkade, klockan var ju inte så mycket än..
"Visste du att Felix är här i California?" frågade Blair och lyste upp.
"Vem då? Vem är Felix?" frågade jag förvirrad.
"Sångaren! Den snygge du vet?" svarade hon och skrattade åt mitt fina minne i huvudet.
"Just det, nej, det visste jag faktiskt inte, men kul för dig!" sa jag och skrattade.
"Ja, men nu ska jag bada lite till, hejdå sålänge!" sa Blair och slängde sig i poolen.
Jag skrattade åt henne, hon var så gullig.
När de flesta tog det lugnt och pratade med varandra plingade det på dörren. Det var ingen annan än jag som märkte det så jag gick mot dörren och öppnade. Det stod en man där och jag kände plötsligt igen honom, men personen som stod där var inte Luke, eller jo det var det, men Luke hade rufsigt hår, skrynklig tröja och höll en flaska i handen.
"L-luke?" viskade jag försiktigt.
"Heyy babe, hur är det?" sluddrade personen som tydligen var Luke fram.
"Är du full? Kom Luke, vi måste hämta hjälp, du är jättefull!" sa jag förskräckligt. Luke hade aldrig blivit såhär full när jag var tillsammans med honom, han drack bara lite.
"Nejj, kom babe, så gosar vi lite istället!" sa Luke och tryckte mig mot väggen.
"Släpp mig Luke, du är full! Släpp mig!" sa jag men det hjälpte inte, Luke tryckte sina läppar mot min hals och kladdade på min kropp.
"SLÄPP MIG LUKE!" skrek jag och smällde till honom på kinden. En väldigt förvånad Luke vinglade till men återfann balansen. Jag tittade förfärat på honom och sprang iväg, ut, ut genom dörren, bort, bort härifrån.
Jag tittade mig omkring och insåg vart jag hade gått. Jag var vid stranden. Jag tänkte inte gå tillbaka nu, aldrig i livet. Jag gick och satte mig på sanden. Mitt hjärta gick sönder och jag började gråta. Helt plötsligt kom jag och tänka på pappa, som jag skulle få träffa om två veckor och mitt hjärta smulades nu sönder. Jag saknade honom så mycket! Alltid när jag blev ledsen började jag tänka på pappa, det blev alltid så. Jag var ganska sårbar och grät mycket när ingen såg. I skolan var jag populära Alicia, och hemma var jag sårbara Alicia. Det värsta var att jag inte vågade ringa pappa, det skulle leda till att jag började gråta och om jag var olycklig skulle pappa också bli det. Jag visste att pappa försörjde familjen, men jag saknade honom verkligen. Steg i sanden hördes plötsligt och jag tittade rädd upp, bara det inte var någon som kidnappade mig, eller det spelade ingen roll när jag tänkte efter, plötsligt längtade jag efter att få dö.
"Hey, hur är det?" frågade en röst försiktigt. Det var så mörkt att jag inte såg vem det var men det verkade vara en snäll person i alla fall, som verkade vara i min ålder. Jag torkade bort tårarna fort men det kom bara nya hela tiden. Personen böjde sig ner och höll om mig, det var bra, för om personen inte gjort det hade jag förmodligen gått sönder..
Jag grät en stund, flera timmar kändes det som och personen stod kvar. Jag kunde ju inte sitta och grina som ett litet barn! Vad höll jag på med egentligen?! Jag reste mig fort upp och torkade snabbt bort tårarna. Jag bet mig i läppen för att inte börja gråta igen.
"Hur mår du?" frågade personen igen.
"Jag mår fint, fint, jättebra..." sa jag och försökte le, men det blev nog bara en grimas.
"Du ser ut att inte ..." började personen men avbröt sig.
Det hade blivit väldigt mörkt nu och jag såg fortfarande inte vem det var, men det var defenitivt en kille.
"Jag måste gå hem nu.." började jag och gick mot gatan.
"Du borde inte vara ute vid den här tiden, klockan är snart 02.00." sa han och följde efter.
"Vad gör du ute själv egentligen?" sa jag lite surt, eftersom att jag faktiskt kan ta hand om mig om han inte trodde det. Jag var inte helt dum i huvudet.
"Eh, jag gömmer mig." sa han och böjde ner huvudet.
"Jaha...." sa jag oförstående - jag var för trött för att förstå något.
"Hursomhelst så borde du inte vara ute helt själv, jag kan skjutsa hem mig om du vill?" frågade han.
"Jag kan gå," sa jag kort.
"Jag skjutsar hem dig, vart bor du?" frågade han bestämt. Jag orkade verkligen inte protestera.
"Ungefär fem kvarter bort, vid Angelway 6." svarade jag.
"Kom, här är bilen." sa han och gick mot en bil med tonade rutor. Det verkade lite misstänksamt men jag hoppade in i bilen i alla fall. Jag klev in i bilen där fram och han satte på mig bältet, eftersom jag inte orkade själv. Jag lutade huvudet mot bilfönstret och somnade med en gång.
Jag vaknade av att händer höll om mig, var det någon som bar mig? Jag försökte öppna ögonen, och såg lite suddigt. Den som bar mig tog våran nyckel ur krukan som vi brukar ha våran extra nyckel. Vad höll denna person på med? Vad är det som händer? tänkte jag trött. Personen bar in mig i huset och gick uppför trappan och in i mitt rum, personen släppte ner mig på sängen och jag tvingade mig att öppna ögonen. Någon satt på sängen och tittade på mig. Det sista jag såg var en killes ansikte, någon snygg kille. Sedan blundade jag och somnade.
Kommentarer
Trackback
